För alla er som fortfarande hänger här och väntar på mer:
Det kommer mer
Trettio
”Du dröjde”, flinade Katie och reste sig sakta upp från golvet. Jag log och ryckte frågande på mina axlar, som om jag inte visste varför det tagit någon minut innan jag kommit efter henne. Katie vände sig bort från mig och började gå. Jag följde troget efter henne i väntan på nya, spännande äventyr.
Då vi kom ut på skolgården tog Katie fram ett cigarettpaket, tog ut en cigg och sträckte sedan fram paketet till mig så att jag kunde ta en innan hon lade tillbaka det i sin jackficka och tog fram en tändare. Jag vände mig om för att begrunda den fula skolbyggnaden jag lämnade bakom mig. Jag vet inte varför jag kände mig så lycklig, egentligen.
Vi promenerade på trottoaren längs huvudgatan utan att säga något. Katie hade ett leende på läpparna. Ett hemligt leende som jag inte kunde tolka.
”Varför ler du sådär?” blev jag tvungen att fråga till sist.
”Hur då?” undrade hon och tittade upp på mig i samma stund som leendet sprack och blev bredare. Hon visade en vit rad med perfekta, raka tänder. Jag log tillbaka och tittade ner i marken. Vi skrattade. Allt kändes väldigt töntigt men på samma gång bra...
”Vad gör vi nu?”
”Vad vill du göra?” svarade Katie och fortsatte med sitt mysterium till image.
”Ja, vi kan ju alltid dra till vattentornet och bli riktigt jävla full…” skämtade jag. Katie gav mig en underlig blick och var tyst lite för länge.
”Okej”, svarade hon med seriös röst. Jag stannade till i förvåning.
”Menar du allvar?” sa jag.
”Varför inte?” undrade hon.
”Öh”, började jag ”För att det är måndag och mitt på dagen?”
”Jag har aldrig förstått det här med tider och namn på dagarna…” hon log mot mig. ”Det är allt likadant för mig. Måndag som lördag, tio på morgonen som tio på kvällen.” Jag rufsade till håret med handen jag inte höll den sista biten av cigaretten med och funderade på vad hon sa. Mitch skulle antagligen döda mig om jag kom hem full till middagen på en vardag. Det räckte för att jag skulle bestämma mig.
”Okej, vi går till vattentornet”, sa jag och skrattade.
Så vi började gå mot de stora lägenhetshusen där Katie bodde eftersom hon skulle hämta något att faktiskt bli full med. Men utanför porten stannade hon.
”Vänta här”, sa hon och gav mig en konstig blick, de hade blivit alldeles för vanliga. ”Jag är snart tillbaka.” Så lämnade hon mig och gick in genom porten. Och helt ärligt så väntade jag, och väntade. I tjugo minuter innan jag bestämde mig för att bara gå in, åka upp och leta reda på henne. I trapphuset stod en lista på vilka som bodde på vilken våning. Jag fann bara en Jonson i hela huset och det var på 25e våningen, så jag tog hissen upp.
Det var ännu lättare att hitta rätt dörr. Ett; den stod halvt öppen, två; jag kunde höra skriken från lägenheten redan innan jag klev ur hissen.
jag gick fram till dörren och knackade på, trots att jag kunde se rätt in i deras hall. Jag kunde också se en blond kvinna i väldigt avslöjande kläder. Och jag måste erkänna att trots att hon var runt trettio så var hon snygg.
”Åh”, sa hon med ett sockersött leende då hon fick syn på mig. ”Hej, där!” Plötsligt dök Katie upp från ingenstans och blängde på mig med stora, arga ögon.
”Vad gör du här?” utbrast hon i all sin ilska. ”Jag trodde jag bad dig vänta där nere!”
”Ursäkta”, kom det ur mig, så förvånad var jag över hennes ändrade av humör. ”Jag gjorde det, men du dröjde så länge att jag bara tänkte kolla hur det gick.”
”Det går fint.” sa Katie kort. Men nu blängde hon inte på mig längre utan den blonda kvinnan, som i sin tur log vänligt mot mig och sträckte fram handen.
”Vi har visst inte blivit presenterade ännu”, sa hon och skakade min hand samtidigt som om hon gav Katie en sur blick, som om det var henens fel att vi inte blivit presenterade för varandra. ”Jag är Tyra, Katies äldre syster.” Hon fnittrade väldigt flickaktigt och blinkade med sina långa ögonfransar.
”Adam, jag går i samma franska klass som Katie.” svarade jag.
”Äh lägg av med det där tramset, mamma!” morrade Katie och knuffade Tyra ur vägen för dörren så att hon kunde tränga sig ut.
”Åh, måste du förstöra allt det roliga, Katie?” klagade Tyra och jag fattade ingenting längre.
”Ja, det måste jag”, gapade Katie. ”För i min åsikt har hu alldeles för mycket roligt!”
”Var inte en sådan baby!”
Katie smällde igen ytterdörren mitt framför näsan på Tyra och ryckte sedan tag i min ärm på jackan.
”Kom.” befallde hon och släpade mig mot hissen.
Inte förrän vi kom ut genom porten började hon slappna av igen.
”Du får ursäkta vad som hände där uppe”, sa hon utan att titta på mig.
”Vem var hon? Din syster eller mamma?” undrade jag och gick igenom i huvudet vad som hänt.
”Jag skulle vilja säga att hon var min omogna äldre syster, men då skulle jag ljuga.” muttrade Katie och lade armarna i kors utan att möta min blick.
Snart så!
Sagan om Leslie - del. 2
Kevins bil luktade illa. Jag kan inte riktigt beskriva lukten men lite som ruttnande matrester och sur mjölk. Därför vevade jag ner rutan som jag alltid gjorde då jag åkte i hans bil.
”Vart ska vi?” frågade jag och tittade på min armbandsklocka. Den var strax efter sex och vi hade åkt i drygt tjugo minuter. Jag kände inte igen de här kvarteren.
”En polare till mig bor i en utav studentlägenheterna här borta, vi är snart framme”, svarade Kevin i ett försök att överrösta skräpet som strömmade ut från hans högtalare. Hans bil var skit invändigt, men glansig och silver utifrån. Fråga inte hur han hade råd med den här bilen, för jag är lika nyfiken som alla andra. Däremot kan jag svara på varför bilen, invändigt, påminde om soptippen som ligger några mil utanför stan, för att Kevin är en Gris. Jag lovar. En äcklig jävla gris.
Jag tittade ut på vägen framför oss. Vi hade kommit in i något typ av bostadsområde. Ganska sunkigt ställe med smutsiga gator och sliskiga människor. Jag grimaserade lite i hemlighet då Kevin svängde in på en parkering framför en stor, röd tegelbyggnad med lägenheter.
”Framme”, flinade han och klev ur bilen. Jag följde hans exempel och drog jackan tätt mot kroppen. Det hade blivit blåsigt. Jag var i vanliga fall inte särskilt känslig mot kyla, men det här stället gav mig kalla kårar. Det var så… öde.
Vi gick in genom en port och vidare upp för några trappor. Kevin knackade på en dörr men väntade inte på svar. Han öppnade bara dörren och klev in i en mörk hall.
”Julian!” ropade han .
”Är det här Julian bor?” frågade jag förvånat. Jag visste vem Julian var. Han brukade alltid vara den populäraste på den typ av fester jag gick på. Jag kände efter i jackfickan och hittade ett par hundralappar. Perfekt.
”Nej”, svarade Kevin leende och tog min hand. ”En gammal barndomskompis bor här.”
”Åh…” mumlade jag och kände hur Kevin drog med mig genom hallen. I vardagsrummet var det människor överallt. Vissa satt i soffan andra låg lite här och där på golvet. En flicka i min ålder hängde ut genom fönstret och skrek att hon skulle hoppa, men det gjorde hon inte. Det var en konstig men bekant stämning i rummet. Musik strömmade ut genom högtalare. I ett hörn satt en pojke knappt 13 år gammal och såg helt borta ut. Jag dansade några steg till musiken genom rummet, fortfarande Kevins hand i min. Han tog mig till köket där två killar och en tjej satt kring köksbordet. En utav killarna var Julian, den andre måste ha varit han som bodde där och tjejen visste jag inte alls vem det var.
”Julian!” utbrast jag.
”Leslie”, nickade han med ett retsamt leende. ”Jag har inte sett dig på en vecka!” Jag log hemlighetsfullt tillbaka.
”Vad har du?” frågade Kevin och gick rakt på sak. Killen som satt bredvid Julian prasslade med något.
Kevin plockade fram pengar ur fickan och gav dem till killen och fick något i utbyte i handen. Jag tittade på Julian.
”Bara för dig, gullet”, skrattade han och sträckte fram handen ”är första gratis i dag.” Jag tog emot det han gav mig.
”Tack Julian”, flinade jag tillbaka och gav honom en kyss på kinden. ”Jag kan alltid lita på dig.” Julian skrattade och skakade på huvudet.
I min hand höll jag en vit tablett med ett tryckt M på. Jag stoppade den i munnen och blundade en kort stund. Tog ett djupt andetag och väntade på att det skulle verka.
”Ett par till”, mumlade jag och gav Julian mina pengar. Jag stoppade de nya pillrena i fickan. Kevin tog med mig till vardagsrummet igen och jag började dansa i takt till musiken. Efter några låtar började världen förändras. Allt var plötsligt så logiskt. Världen skiftade form och mönster. Allt verkade så… levande! Jag skrattade ett utdraget skratt. Slutade inte dansa. Jag saknade alltid den här känslan. Det var min trygghet. Stället jag alltid kunde rymma till.
Mitt huvud snurrade… Nej, rummet snurrade, jag var helt stilla nu. Kevin kom närmare och tryckte sina läppar mot mina. Jag fnissade lite, men lät honom göra precis vad han ville. Jag ville. Jag ville allt, jag kunde allt. Han drog sina händer över min kropp och jag lät honom. Jag blundade bara och gungade fram och tillbaka, långsammare nu.
”Kom”, viskade Kevin och drog med mig vidare genom lägenheten. In i ett nytt mörkt rum. Jag fnissade till igen, och lät honom göra precis vad han velat hela tiden…
Flera timmar senare vaknade jag upp i ett rum jag inte alls kände igen. Jag låg insvept i ett täcke, jag låg i en säng. Allt det såg jag då jag satte mig upp. Jag blundade igen och föll bakåt. Jag föll och föll. Jag hade den här låten i huvudet och kunde inte komma på vad den hette eller vart jag hört den tidigare. Antagligen från radion, men det spelade ingen större roll. Jag nynnade på den ett tag. Väntade på att allt skulle bli normalt igen. Tillslut blev jag rastlös och reste mig upp. Samlade ihop mina kläder och drog på mig dem. Lämnade rummet.
När jag kom ut kände jag igen mig. Vardagsrummet. Ingen var där. Jag gick vidare till köket, som också var tom. I badkaret på badrummet låg tjejen som försökt hoppa genom fönstret. Hon sov.
Jag gick mot hallen och drog på mig jackan. Jag var tvungen att ta mig härifrån, och det var nu!
Väl ute i den friska luften trodde jag att jag skulle må bättre. Men jag hade fel. Det var mörkt och jag kunde inte hitta Kevins bil någonstans på parkeringen.
”Skit i honom…” mumlade jag till mig själv och bestämde mig för att gå istället. Vad spelade det för roll, jag kunde säkert hitta en busshållsplats här någonstans.
Jag började gå längs vad jag trodde var vägen vi kommit hit på. Men ju längre jag gick så började jag inse att jag inte kände igen mig alls. Tillslut kom jag fram till vad jag antog var ett centrum. Där fanns en mataffär som måste ha stängt för flera timmar sedan, en begravningsbyrå, en blomsterbutik och något ställe som sålde begagnade möbler. Jag kunde inte låta bli att se sambandet mellan dem.
Man går till begravningsbyrån för att ordna begravningen, blomsterbutiken för att köpa blommor till begravningen och sedan säljer man den dödes saker till secondhand-butiken. Snabbt och enkelt. Obehagligt.
Men där fanns i alla fall en busshållsplats. Jag satte mig på den kalla bänken. Någon hade krossat rutorna på glasburen och glaset knastrade under mina fötter. Jag grävde fram ett paket cigaretter ur jackfickan och tände en. Jag var för rastlös för att sitta så jag reste mig igen. Sedan testade jag ringa Kevin, det gick direkt till röstbrevlådan.
”Vart fan är du din jävel!” skrek jag åt telefonen. ”Helvete!” Jag skrek rätt ut. Arg på Kevin, arg på mig själv, arg på alla. Just när jag gapade som värst och sparkade glas runt mig så att de hamnade innanför skorna och skar i fötterna kom ett gäng killar i min ålder förbi.
”Hey, vad gapar du för?” flinade en utav dem. Jag svarade dem inte. Jag fortsatte bara stirra ilsket ut i luften. ”Behöver du hjälp kanske?” Det märktes att han stylade. Problemet var att jag inte hade en aning om vilka de var eller vad de var på för humör. Vad som fick igång dem, vad de ville. Fick de för sig att göra något skulle jag inte ha kunnat streta emot. Inte ens med min käft, som kan bli jävligt stor då det gäller.
Men jag brydde mig inte. De kunde göra vad de ville med mig, jag skulle nog inte ens ha märkt det. Precis som jag inte märkte glasskärvorna i mina fötter. Det spelade ingen roll.
”Hörni, jag tror hon lite är borta”, sa en annan kille. En av dem skrattade ett elakt skratt, några instämde.
”Vet ni vem hon påminner lite om?” sa någon, han med det elaka skrattet, för han skrattade igen.
Jag fortsatte röka på min cigarett och insåg med ens att jag varit med om en hel del elaka människor. Men de här killarna var inte något som ens liknade dem. De var bara skolpojkar.
”Jag tror hon behöver hjälp…” sa någon. Jag skakade lite på huvudet. Trodde de att jag inte hörde dem? Jag måste se riktigt borta ut. Plötsligt orkade jag inte en stå längre så jag satte mig ner på marken mitt i all glassplitter.
En utav killarna kom plötsligt fram till mig och tog tag i min arm.
”Kom”, sa han med en vänlig röst. Och jag kunde känna doften av alkohol från hans andedräkt.
”Fulla skolpojkar, toppen!” utbrast jag. Någon skrattade längre bort.
”Sätt dig på bänken”, sa killen och ignorerade min kommentar Jag lät honom hjälpa mig upp från marken och till bänken.
”Vad heter du?” undrade han. Så kollade jag upp på honom. Han var söt, var det första jag konstaterade. För det var han verkligen. Jämna drag, vältränad. Han klädde sig till och med snyggt. Jag skrattade till och letade reda på en ny cigarett.
”Helvete, du blöder ju.”
”Jaha?” sa jag. Vad spelade det för roll? Så hörde jag hur något kom körandes på vägen. Jag tittade upp och fick syn på en buss. Den svängde in vid vägkanten och den snälla killen hjälpte mig fram till bussdörrarna.
”Leslie”, sa jag sedan. Utan att riktigt minnas om han frågat om mitt namn eller inte.
”Trevligt att träffas, Leslie”, sa killen och räckte fram handen. ”Adam.”
Jag log mot honom då bussdörrarna gled igen och bussen åkte sin väg.
Angående Leslie
Ha det bra!
Tjugonio
Lördagskvällen spenderade jag i soffan. Irma satte igång en av sina favoritfilmer. En töntig tonårsfilm. Vi satt uppkrupen i vår tvåmanssoffa inlindad i varsitt täcke och en kopp te. Det var mysigt på något vis att spendera tid med Irma en lördag.
”Så”, började jag försiktigt. Orolig över min yngre syster.
”Vad?” sa Irma, en aning borta, utan att släppa teven med blicken.
”Vad hände igår?” fick jag ur mig.
”Vadå?” undrade hon och tittade på mig med en rynka i pannan.
”Ja, alltså”, sa jag och kände mig urlöjlig. ”Med Nicholas och festen och allt?”
”Åh”, sa Irma och försökte låta förvånad, hon såg nästan lite generad ut. ”Inget alls. Jag gick hem vid typ, ett och då var det full fart här så jag låste in mig på rummet och somnade. Konstigt nog.”
”Tyra sa att hon inte visste då du kommit hem”, sa jag.
”Självklart inte, hon hade tungan nertryckt i nån killes hals. Såg inte hur han såg ut, men han var definitivt yngre.” Jag grimaserade äcklad på tanken, ändå tycker man att jag borde vara van nu mer.
”Du slapp i alla fall se det.” sa Irma med en axelryckning. ”När kom du hem?”
”Halv sju kanske, jag minns inte.”
”Förvånar mig inte.” sa Irma vänd mot teven igen. ”Du stack med Adam, va?”
”Ja.” svarade jag. ”Till Chris.”
Vi pratade inte mycket mer den kvällen. Vi pratade faktiskt väldigt sällan nu mer. På sätt och vis var det synd. För jag hade haft väldigt roligt med Irma i hela mitt liv. Bara hon inte kom in någon jobbig tonårsfas som jag själv måste ha hoppat över omedvetet.
”Men det finns väl ingenstans man kan åka vattenskidor här?” sa jag då vi kom in i franskaklassrummet och kommit på mig själv se Lea på vattenskidor åkandes bakom en bil på motorvägen.
”Självklart inte”, skrattade Lea lite nervöst. ”Vi var i mitt sommarhus, som jag berättade så finns det en sjö alldeles nedanför tomten. Vi har egen brygga och allting...”
”Åh”, avbröt jag och satte mig på min plats i klassrummet. Dumt av mig att säga något över huvud taget.
”Vad gjorde du i helgen?” undrade Lea för att bryta tystnaden som uppstått. Just då kom Adam in med Nicholas hack i häl.
”Inget speciellt”, svarade jag med en axelryckning utan att släppa Adam med blicken. Han tittade upp och våra blickar möttes för ett ögonblick innan jag tittade bort. Vad höll jag på med?
”Hej Katie”, sa Adam då han gick förbi min bänk och vidare till den bakom min.
”Hej”, svarade jag utan att titta på honom igen.
”Katie?” undrade franskaläraren. ”Vart tror du att du är på väg?” Jag vände huvudet mot hans håll men svarade inte.
”KATIE!” hörde jag honom då jag lät klassrumsdörren gå igen bakom mig. Väl ute i korridoren satte jag mig på huk mot några skåp en bit därifrån.
Jag behövde inte vänta länge. Någon minut senare öppnades klassrumsdörren igen och Adam kom ut.
Blogglovin
Vill be om ursäkt!
Tjugoåtta
Mamma kom in och väckte mig runt ett, jag muttrade bara och vände mig om. Efter att ha försökt få liv i mig några gånger måste hon ha gett upp, för jag vaknade av mig själv klockan fem på eftermiddagen.
"Så du har bestämt dig för att vakna nu?" muttrade Mitch från tevesoffan då jag gick förbi för att ta mig till köket.
I köket stod mamma och lagade middagen medan Alli dukade.
"Adam", suckade mamma och vände sig mot mig. "Vad har du gjort med dina kläder som du kastat över badrumskanten, de var alldeles blöta och om du trodde att de skulle torka som du hängt upp dem så..." Hon avbröt sig och tittade på mig med sorgsna ögon. "Vad gjorde du igår?" Jag öppnade munnen för att svara med någon dålig halvlögn som 'Jag trillade i någons pool' men hann inte. "Vet du, Adam, jag tror inte ens jag vill veta." Hon ruskade på huvudet och vände sig till spisen igen.
Efter en väldigt lång middag gick jag upp på mitt rum för att somna om igen, men när jag kom in hörde jag min mobil ringa. Jag svarade och hörde Dannys röst.
"Vart tog du vägen igår? Nicho sa att du drog iväg med Katie!" Jag suckade besvärat och lade mig på sängen.
"Ingestans typ, vi drog bara runt..."
Det verkade inte tillräckligt intressant för Danny att snacka vidare om så han babblade istället på om allt jag missat, vilka som strulat med vem och vem som spytt vart. Jag lyssnade inte så noga men det var ungefär vad som brukade hända.
"Hallå?!" hörde jag Danny gnälla.
"Åh, sorry, lyssnade inte så noga", mumlade jag och gnuggade mig i ögonen med handen som inte höll i mobilen.
"Sen när blev du så tankspridd?" muttrade Danny tillbaka. "Jag undrade om du skulle med till Liam och typ glo på teve?"
"Jag vet inte, är grymt trött och..."
"Vafan, då kan du lika gärna glo på teve med oss istället för Mitch, right?" Jag himlade med ögonen för mig själv och fnös.
"Visst, jag kommer."
"Bra, alla ska typ dit. Syns där!"
"Va? Vadå alla?" utbrast jag, men Danny hade redan lagt på. Jag suckade för hundrade gången och reste mig upp.
”Vart är du på väg?” ropade mamma då jag började leta efter ett par torra skor i hallen.
”Till Liam”, svarade jag samtidigt som jag hittade ett par gamla sneakers.
”Adam!” ropade hon efter mig då jag rusade ut genom dörren. ”Snälla, kom hem i tid!” Jag ropade något i stil med att jag lovade det medan jag lade skateboarden på marken.
Alla enligt Danny hade tydligen bara varit ungefär tio stycken. Jag klampade in i Liams lägenhet och tog av mig skorna. Det satt folk vid köksbordet och spelade poker och i sofforna satt ett gäng och tittade på en fotbollsmatch. Jag hejade på alla jag kände och slog mig ner på en ledig plats i en soffa.
”Så du kom?” sa Nicholas som satt bredvid mig. Jag nickade och tittade på teven. ”Jag som trodde att du skulle hänga med Irmas syrra.”
”Va?” Det fick mig att vända mig om och titta på honom. Han flinade stort. ”Vad snackar du om?”
”Ja, ni drog ju från festen, vilken tid? Typ nio!”
”Snarare tio…” muttrade jag och orkade inte bry mig.
”Ooh, vart stack ni då?” Nicholas slog till mig på armen och skrattade retsamt.
”Till en annan fest”, svarade jag med en axelryckning. Var de tvungen att ta upp det här nu?
”Jo, man har ju hört att Katie gillar skoj!” sa en kille i närheten. ”Men att hon gillar killar, det var något nytt.” Och där sprack det, jag började garva. Det var faktiskt sant. Katie var inte precis den tjejen som man såg tillsammans med en kille. Okej, inte med någon alls, faktiskt.
”Va!” utbrast Danny. ”Skrattar du för att hon gillar snubbar eller för att hon inte gör det?” Danny tittade på mig med överdrivet intresse.
”Ärligt, så har jag ingen aning om vad hon föredrar”, svarade jag. Danny såg lite besviken ut.
”Men vadå, är det något på gång eller?”, sa Liam som kommit in i teverummet lite senare.
”Med Katie?” undrade jag och höjde ögonbrynen. ”Nej, knappast.”
”Aw, vadå, då?” undrade Nicholas. ”Vill du inte ha den andra systern?”
”Tror inte det”, svarade jag, jag antar att jag inte var helt ärlig. Jag menar Katie är väldigt intressant och jag gillar henne. Men det skulle inte funka, det är jag, typ, hundra procent säker på. Hon är för hemlighetsfull. ”Hon är så… Jag vet inte, annorlunda?”
”Skojar du, eller?” sa Liam. ”Hört att hon går på allt möjligt.”
”Verkligen?” frågade jag och visste inte om jag trodde på det eller inte. Men om hon blev erbjuden skulle hon garanterat testa vad som helst…
Snart, så!
/Crew
Tjugosju
Jag somnade nästan i hissen på väg upp till 25te våningen. Ögonen ville inte hålla sig öppna, men jag lyckades ändå hålla mig ganska medvetande medan jag låste upp dörren till lägenheten. Dörren hade inte ens varit låst insåg jag.
Lägenheten stank av sprit, svett och jag vet inte vad. Jag grimaserade när jag klev in i lägenheten. Tänk att vissa vuxna inte kunde bete sig. I soffan låg det någon och sov. Jag tyckte att jag kände igen Frejas kalufs men var inte säker. Jag släntrade bort till mitt eget rum och öppnade dörren. Mitt rum var i alla fall tomt så där hade jag tur. Jag hade kommit hem flera gånger när det legat någon däckad på min säng.
Jag tog av mig de blöta kläderna och kastade dem i en hög på golvet, drog på mig en stor t-shirt och kröp ner i sängen och somnade.
Jag sov hela dagen och klev inte upp förrän det blivit mörkt på lördagskvällen. Jag gick ut i köket för att koka en kopp kaffe. Lägenheten var fortfarande en enda röra.
”Morgon”, sa Tyra från köksbordet. Det fanns redan kaffe i bryggaren så jag tog fram en mugg ur skåpet, fyllde den och satte mig på diskbänken.
”När kom du hem?” undrade Tyra.
”Sex, halv sju, kanske”, svarade jag med en axelryckning. Tyra nickade långsamt och lite frånvarande. Hon hade inget mer än ett linne och trosor på sig och hennes hår var i stort behov av tvättning som det hängde i stripor längs med hennes ansikte. Hennes smink var utsmetat sedan kvällen innan men hon ar fortfarande söt.
”Irma, då?” frågade hon och verkade ha fastnat med blicken på en fläck på väggen framför henne.
”Vet inte”, svarade jag ärligt och drack från muggen i min hand. Ingen av oss sa något på en lång stund. Anledningen till att Tyra frågade alla frågor till mig om när vi kommit hem och så var inte precis för att hon var intresserad utan för att vi inte hade något att prata om. När jag och Irma varit yngre hade vi haft verkligen roligt med Tyra, de gångerna hennes humör höll vill säga. Men ju äldre vi blir desto värre verkar relationen mellan oss och Tyra bli. Som om vi glider ifrån varandra. Ska jag vara ärlig tror jag att hon börjar inse att hon inte kommer bli yngre. Och det skrämmer henne.
”Jag börjar jobba klockan tio och borde ju inte komma hem förrän imorgon någon gång”, sa Tyra plötsligt och bröt tystnaden. Hon reste sig och gick med lätta steg fram till diskhon och ställde ner koppen där sedan lämnade hon rummet utan ett ord till.
Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig sett Tyra som min mamma, mer som en omogen äldre syster. Och det är nog så Tyra själv vill att jag ska se henne… Ibland i alla fall. Men, vad var en mamma egentligen, då?
Irma dök upp i köket iklädd en rosa morgonrock. Hon gäspade stort och hällde upp en kopp kaffe hon med innan hon tog Tyras plats vid köksbordet. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög tofs på huvudet och hon verkade precis ha kommit ut ur duschen. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn.
”Du ser ut att behöva hjälp…” sa hon och grimaserade. Jag ignorerade henne och tog en sista klunk av kaffet. Jag hade inte sett mig själv i spegel ännu, men uppenbarligen såg jag förjävlig ut.
”Irma?” frågade jag tankspritt. Hon tittade upp på mig. ”Vad är en mamma?” Hon såg lite förbryllad ut men dröjde innan hon svarade.
”Ingen aning…” svarade hon ärligt och tittade ner i sin kaffekopp.
”Hm…” mumlade jag för mig själv och hoppade ner från diskbänken för att ta en dusch.
Tjugosex
Vi gick efter maten, trots att Katie aldrig åt upp sin hamburgare, sa hej då till den roliga typen i kassan och började promenera längs de fortfarande, tomma gatorna. Klockan var nästan sex på morgonen och solen hade kommit upp.
”Så, vilket håll ska du åt?” frågade jag då vi gick förbi mataffären som fortfarande var stängd.
”Jag bor i en utav de där lägenheterna”, sa Katie och pekade upp mot ett utav de höga lägenhetshusen en bit upp för backen och över vägen.
”Jag ska den vägen också”, sa jag. Villaområdet jag bodde i låg bara en bit bakom husen Katie pekat på och över ett gräsfällt. Det var närmare än att följa vägen, men det var förstås omöjligt att gena om man ville åka på brädan. Men den hade jag ju inte med mig...
”Verkligen?” sa Katie. ”Vart bor du?” Jag förklarade i vilket område jag bodde i och hon blev plötsligt tyst.
”Vad är det?” frågade jag.
”Va?” Hon tittade upp från backen. ”Inget, lite trött bara…”
Hon svängde upp mot vägen som ledde upp till sitt lägenhetstorn och vände sig om.
”Tack, det har varit kul ikväll.”
”Vi borde göra det igen”, svarade jag.
”Hurru!” utbrast hon plötsligt. ”Det var min mening!” Jag skrattade till och försökte se oskyldig ut. Hon log också, innan hon gick vidare upp till porten.
Jag skyndade mig hem. Och hoppades på att Mitch inte skulle ha klivit upp ännu. Han klev alltid upp mellan sex och sju. Vardag som helg.
Jag låste upp ytterdörren några minuter innan halv sju och smög in i hallen. Det var dödstyst i huset. Han hade antagligen inte vaknat ännu. Jag klev ur de dyngsura skorna och ställde dem på elementet, som var dold bakom klädhängarna på väggen, innan jag smög upp för trappan. Jag smög sakta förbi min mammas och Mitch sovrum. Snarkanden kom genom dörrspringan. Mitch sov fortfarande.
Sedan skyndade jag in på mitt rum, letade reda på mina pyjamasbyxor och smet in på badrummet för att starta duschen. Jag fick en blick av mig själv i spegeln och log lite. Jag såg verkligen ihjälfrusen ut. Mitt hår var inte torrt ännu, på grund av att det varit så kallt ute. Mina läppar var lila och ansiktet såg också lite blåaktigt ut. Men jag kände fortfarande ingen kyla trots att mina kläder varit dyngsura. Jag kastade av mig dem och ställde mig i duschen. Det varma vattnet brände på kroppen och jag började få tillbaka temperaturen. Efter duschen drog jag på mig pyjamasbyxorna och hängde upp de blöta kläderna så att de skulle torka.
”Vad gör du?” sa Mitch då jag öppnade badrumsdörren och fick mig att hoppa till.
”Jävlar, Mitch!” utbrast jag av bara farten. Nu hade jag nyktrat till helt och hållet. ”Jag tog en dusch.”
”Klockan 7, på en lördag?” frågade Mitch och tittade skeptiskt på mig.
”Öh… Ja?” svarade jag, desperat efter en trovärdig förklaring. ”Ja, du vet… Jag vaknade och kände verkligen för en dusch… Men hurru nu ska jag nog sova lite till, alltså!” Jag vände och gick mot mitt rum samtidigt som jag grimaserade åt mig själv för min töntiga bortförklaring. Jag var ju helt knäpp! Mitch grymtade något och verkade inte bry sig. Han gick in på badrummet och stängde dörren om sig.
Själv gick jag in på mitt rum och kröp ner i min säng. Jag tror till och med att jag somnade innan jag lade mig ner.
Berätta nu vad ni tycker!
Sagan om Leslie - del. 1
Jag hade inga föräldrar. Det är något som hade blivit ganska uppenbart för de flesta. Jag menar jag bodde hos en 61 årig, förtidspensionerad, tant! Visserligen var den tanten min mormors syster eller något åt det hållet. Ja, jag hade inga far- eller morföräldrar heller. Jag menar, varför skulle jag annars bo hos min mormors syster? Tror till och med att de var halvsyskon. Inte samma pappa liksom. Har för mig att Ava, som kärringen nu heter, berättade en gång för några år sedan att hennes (och min mormors) mamma visst haft en ”affär” med ägaren till möbelbutiken (Han var snickare och sålde sina egna möbler, mysigt, va?) medan hennes man jobbade, och det hade tydligen slutat med att min mormor föddes. Pinsamt där…
Hur som helst så trodde Avas pappa att ungen var hans, det gjorde min mormor också. Men Ava hade tydligen vetat sanningen hela tiden, därför var hon inte så förtjust i min mormor, vilket jag ofta får höra. Vilket familjedrama! Inte för att jag bryr mig det minsta om dem. De är ju döda hela högen. Men att lyssna på Avas gnällande är nog värre än allt här i världen. Jävla kärring.
Okej, nog pratat om vad som hände på stenåldern och tillbaka till MIN verklighet.
Jag var 16. Hatade livet. Levde som om varje dag var den sista. Jag kanske till och med hoppades på att det skulle vara den sista också.
Jag hängde med de värsta typerna jag kunde hitta, de flesta var i 25 års åldern. Ja, det var ju inte så att Ava skulle föreställa någon typ av förälder åt mig eller så. Soc hade dumpat mig hos henne och hon gick bara med på det för att kunna fylla ut sin tighta pension med socialbidraget. Hon struntade blankt i vad jag gjorde så länge jag inte släpade in mina ”pundarpolare” innanför hennes prydliga dörrmatta. Åh, juste, hennes man dog för något tag sedan, alkoholist var han. Men hon tjatar jämt om hur mycket hon sörjer honom. Jag hann däremot aldrig träffa gubben. Slår vad om att han var en riktigt mysig prick med den där andedräkten alkoholister har.
Hur som helst hade jag ett litet rum i källaren, som gjorde att jag kunde smita ut genom fönstret när jag ville utan att störa eller väcka Ava. Passade mig utmärkt.
En gång var jag borta i två dygn och hon märkte det inte ens. Men det är bara för att hon har fullt upp med sina bokklubbar och syjuntor och dejter. Ja, du läste rätt DEJTER! Hon är ju lastgammal, ändå är hon tydligen en riktig pudding runt om ålderdomshemmen! UUURK!
Jag tror det var en tisdag då jag klampade in genom dörren till Avas fina tant-villa.
”Ta av dig skorna!” hörde jag Avas röst från köket. ”Jag vill inte se några lerfläckar på golvet.”
Jag suckade så högt jag kunde och sparkade av mig skorna så att de flög in i ett hörn i hallen med en rejäl smäll.
”Leslie!” skrek Ava tillbaka. Jag klampade vidare ut i köket.
”Vad?” frågade jag och spände blicken i hennes. Jag lovar att jag säkert kommer bli denna kvinnas död en vacker dag. En del av mig hoppas på snart, en annan del hoppas att hon lever tills hon blir hundra så att jag slipper hamna på nå jävla ungdomshem. Men samtidigt kan jag ju alltid sticka om hon faller död någon dag snart…
”För Guds skull säg inte att du kastade skorna i min vägg igen!” gnällde Ava och plockade ut en plåt med nygräddade kakor ur ugnen. ”Det blir märken.”
”Varför tror du jag gjorde det…?” mumlade jag och himlade med ögonen.
”Vad sa du?”
”… Varför har du bakat kakor?” sa jag och tittade på plåten.
”Jag ska ha tebjudning med några väninnor, så, snälla kan du hålla dig utomhus eller på ditt rum?”
”Visst, visst.” suckade jag och himlade än en gång med ögonen samtidigt som jag snappade åt mig en kaka.
”Hallå där!”
Jag ignorerade Ava och gick ner för källartrappan och in i mitt mörka rum i källaren.
”Du är precis som din gräsliga mormor!” hörde jag Ava muttra halvt för sig själv då jag gick.
Jag satte igång CD-spelaren jag snott från Avas vardagsrum redan andra dagen hos henne och lyssnade på ett rockband på högsta volym. Mest för att det skulle höras genom ventilerna och dra Ava till vansinne. Sen kastade jag mig på den obäddade sängen och började gnaga på min kaka.
En våldsam ringsignal började ringa, men jag hörde det inte pågrund av musiken. Däremot kunde jag känna hur min mobil vibrerade i fickan på de lågt skurna stuprörsjeansen som jag bar. Jag klev upp och sänkte musiken innan jag svarade i mobilen.
”Tjena!” sa en välbekant röst i andra änden.
”Hej…”, svarade jag utdraget och en aning irriterat. Det var Kevin. Jag hatade honom egentligen, han var 22 och jag tror att han var lite förälskad i mig.
”Vart har du varit hela dagen?” frågade han. Juste, jag glömde nämna att han var korkad också. Men samtidigt väldigt attraktiv, vilket jag INTE borde nämna…
”Det är tisdag, smartskalle, skolan!”
”Äh, skola är för amatörer!” Ja, ni kanske förstår hur han blev korkad nu… ”Det händer intressanta saker i kväll!” fortsatte han lyckigt. Det var anledningen till att jag över huvud taget pratade med honom.
”Som vad?” frågade jag.
”Sånt som du gillar, baby!” tjöt han töntigt. ”Jag kommer och hämtar dig på en gång.” Jag la på och reste mig än en gång från sängen. Jag gick fram till min helfigursspegel och tog en titt. Sedan slet jag av mig min svarta långärmade t-shirt och grävde fram en silveraktig liten topp (som visade mitt fina navelsmycke) som jag, vafan jag kan lika gärna erkänna det, stulit/snattat/baxat, kalla det vad du vill… Jag betalade inte för den i alla fall. Sedan drog jag på mig ett par svarta, höga boots, rufsade till håret och till alltihop drog jag på mig min jacka som jag alltid hade på mig. En sliten från 80-talet som en gång burits av min morsa.
Sist tryckte jag ner den sista biten kaka i munnen och mobilen i jackfickan innan jag klättrade ut genom fönstret och sprang bort till stället där Kevin brukade hämta mig i sin bil.
