thestupidthings

Vi började gå hemåt under tystnad medan vi turades om att smutta på spritflaskan. Chris hade följt med någon kille hem och hade bett mig göra samma sak. Men jag hade sagt åt henne att jag aldrig skulle få för mig att följa med hem till Adam. Jag menar, kom igen! Vi går i samma skola och har franska tillsammans! Därför hade jag också varit extremt noga med att inte tala om för henne om den där kyssen, som var helt oskyldig och totalt bortglömd.

Både jag och Adam var en aning tystlåtna och trötta medan vi gick längs med motorvägen in mot centrum. Men allt eftersom vi gick började vi båda piggna till. Och helt plötsligt brast jag ut i en fnitterattack som vägrade ge sig.
”Vad skrattar du åt?” frågade Adam och stämde in i mitt fnitter.
”Jag vet inte!” andades jag genom attackerna och vek mig nästan dubbel. Så tittade jag upp på honom. Hans läppar var blå och hans kläder genomblöta, självklart frös han inte längre, men han måste ha varit iskall. Det fick mig att skratta ännu mer.
”Du är alldeles blå om läpparna!” påpekade jag. Han tittade på mig och skrattade.
”Du med”, svarade han. Jag snurrade runt och fortsatte i dansen jag avslutat inne på fabriken medan jag lugnade ner mig själv. Så stannade jag upp.
”Jag är hungrig”, sa jag och började gå igen.
”Hm, jo jag med…” sa Adam och tittade sig omkring. ”Har något öppet nu?”
”Jag vet ett ställe!” sa jag och började gå fortare. Allt snurrade, men det gjorde inte så mycket.

Vi fortsatte gå, fast inte under tystnad utan skratt. Tills vi kom fram till en grill alldeles i närheten av 'civilisationen', eller vad man skulle kalla det, när vi kom in till centrumet.
”Här äter vi”, sa jag och öppnade dörren åt Adam, som klev in över tröskeln och blinkade några gånger pågrund av det ovana ljuset.
”Hallå där!” sa en storvuxen man som stod bakom disken på grillen.
”Hallå!” skrattade Adam och höjde handen som en hälsningsgest.
Vi beställde en varsin hamburgarmeny och slog oss ner på en varsin barstol i fönstret och högg in på våra varma strips.
”Jag måst erkänna att du är rolig”, sa jag och tuggade på ett ovanligt långt strips. Adam höjde ögonbrynen och skrattade lite.
”Så du menar att du inte trodde det?”
”Jo… Eller, Nej.” sa jag och visste inte riktigt vad jag sa. ”Trodde du var mer som Nicholas.” Adam bara skrattade.
”Du är inte riktigt vad jag trodde heller.”
”Hur menar du?”
”Öh…”, sa Adam och verkade tänka efter. ”Först så är du och Irma syskon! Hade jag aldrig kunnat gissa.” Jag tittade på honom och kunde inte hålla mig för skratt. Han sa inget roligt eller så, jag kunde inte bara låta bli att skratta. Sedan när var syskon tvungen att vara kopior av varandra då?
På något vis lurade han fram den riktiga Katie, den jag så lätt gömde undan, och jag fattade inte hur han gjorde det.
”Vi borde göra om det”, sa jag plötsligt.
”Göra om vad?” undrade Adam och stoppade den sista biten av hans hamburgare i munnen.
”Det här”, sa jag och gjorde en gest över bordet, inte för att jag menade just maten.
”Äta hamburgare?” sa Adam och låtsades inte fatta.
”Hmpf, nej!” fnissade jag och slog till honom på armen. Sen när var jag en fnissare?
”Ja, jag fattar!” gapade Adam och satte händerna i luften, som om mitt lilla slag på armen skulle ha varit ett hot för honom och han var tvungen att ge sig.