Trettio



”Du dröjde”, flinade Katie och reste sig sakta upp från golvet. Jag log och ryckte frågande på mina axlar, som om jag inte visste varför det tagit någon minut innan jag kommit efter henne. Katie vände sig bort från mig och började gå. Jag följde troget efter henne i väntan på nya, spännande äventyr.
Då vi kom ut på skolgården tog Katie fram ett cigarettpaket, tog ut en cigg och sträckte sedan fram paketet till mig så att jag kunde ta en innan hon lade tillbaka det i sin jackficka och tog fram en tändare. Jag vände mig om för att begrunda den fula skolbyggnaden jag lämnade bakom mig. Jag vet inte varför jag kände mig så lycklig, egentligen.
Vi promenerade på trottoaren längs huvudgatan utan att säga något. Katie hade ett leende på läpparna. Ett hemligt leende som jag inte kunde tolka.
”Varför ler du sådär?” blev jag tvungen att fråga till sist.
”Hur då?” undrade hon och tittade upp på mig i samma stund som leendet sprack och blev bredare. Hon visade en vit rad med perfekta, raka tänder. Jag log tillbaka och tittade ner i marken. Vi skrattade. Allt kändes väldigt töntigt men på samma gång bra...
”Vad gör vi nu?”
”Vad vill du göra?” svarade Katie och fortsatte med sitt mysterium till image.
”Ja, vi kan ju alltid dra till vattentornet och bli riktigt jävla full…” skämtade jag. Katie gav mig en underlig blick och var tyst lite för länge.
”Okej”, svarade hon med seriös röst. Jag stannade till i förvåning.
”Menar du allvar?” sa jag.
”Varför inte?” undrade hon.
”Öh”, började jag ”För att det är måndag och mitt på dagen?”
”Jag har aldrig förstått det här med tider och namn på dagarna…” hon log mot mig. ”Det är allt likadant för mig. Måndag som lördag, tio på morgonen som tio på kvällen.” Jag rufsade till håret med handen jag inte höll den sista biten av cigaretten med och funderade på vad hon sa. Mitch skulle antagligen döda mig om jag kom hem full till middagen på en vardag. Det räckte för att jag skulle bestämma mig.
”Okej, vi går till vattentornet”, sa jag och skrattade.
Så vi började gå mot de stora lägenhetshusen där Katie bodde eftersom hon skulle hämta något att faktiskt bli full med. Men utanför porten stannade hon.
”Vänta här”, sa hon och gav mig en konstig blick, de hade blivit alldeles för vanliga. ”Jag är snart tillbaka.” Så lämnade hon mig och gick in genom porten. Och helt ärligt så väntade jag, och väntade. I tjugo minuter innan jag bestämde mig för att bara gå in, åka upp och leta reda på henne. I trapphuset stod en lista på vilka som bodde på vilken våning. Jag fann bara en Jonson i hela huset och det var på 25e våningen, så jag tog hissen upp.
Det var ännu lättare att hitta rätt dörr. Ett; den stod halvt öppen, två; jag kunde höra skriken från lägenheten redan innan jag klev ur hissen.
jag gick fram till dörren och knackade på, trots att jag kunde se rätt in i deras hall. Jag kunde också se en blond kvinna i väldigt avslöjande kläder. Och jag måste erkänna att trots att hon var runt trettio så var hon snygg.
”Åh”, sa hon med ett sockersött leende då hon fick syn på mig. ”Hej, där!” Plötsligt dök Katie upp från ingenstans och blängde på mig med stora, arga ögon.
”Vad gör du här?” utbrast hon i all sin ilska. ”Jag trodde jag bad dig vänta där nere!”
”Ursäkta”, kom det ur mig, så förvånad var jag över hennes ändrade av humör. ”Jag gjorde det, men du dröjde så länge att jag bara tänkte kolla hur det gick.”
”Det går fint.” sa Katie kort. Men nu blängde hon inte på mig längre utan den blonda kvinnan, som i sin tur log vänligt mot mig och sträckte fram handen.
”Vi har visst inte blivit presenterade ännu”, sa hon och skakade min hand samtidigt som om hon gav Katie en sur blick, som om det var henens fel att vi inte blivit presenterade för varandra. ”Jag är Tyra, Katies äldre syster.” Hon fnittrade väldigt flickaktigt och blinkade med sina långa ögonfransar.
”Adam, jag går i samma franska klass som Katie.” svarade jag.
”Äh lägg av med det där tramset, mamma!” morrade Katie och knuffade Tyra ur vägen för dörren så att hon kunde tränga sig ut.
”Åh, måste du förstöra allt det roliga, Katie?” klagade Tyra och jag fattade ingenting längre.
”Ja, det måste jag”, gapade Katie. ”För i min åsikt har hu alldeles för mycket roligt!”
”Var inte en sådan baby!”
Katie smällde igen ytterdörren mitt framför näsan på Tyra och ryckte sedan tag i min ärm på jackan.
”Kom.” befallde hon och släpade mig mot hissen.

Inte förrän vi kom ut genom porten började hon slappna av igen.
”Du får ursäkta vad som hände där uppe”, sa hon utan att titta på mig.
”Vem var hon? Din syster eller mamma?” undrade jag och gick igenom i huvudet vad som hänt.
”Jag skulle vilja säga att hon var min omogna äldre syster, men då skulle jag ljuga.” muttrade Katie och lade armarna i kors utan att möta min blick.

Tjugonio


Lördagskvällen spenderade jag i soffan. Irma satte igång en av sina favoritfilmer. En töntig tonårsfilm. Vi satt uppkrupen i vår tvåmanssoffa inlindad i varsitt täcke och en kopp te. Det var mysigt på något vis att spendera tid med Irma en lördag.
”Så”, började jag försiktigt. Orolig över min yngre syster.
”Vad?” sa Irma, en aning borta, utan att släppa teven med blicken.
”Vad hände igår?” fick jag ur mig.
”Vadå?” undrade hon och tittade på mig med en rynka i pannan.
”Ja, alltså”, sa jag och kände mig urlöjlig. ”Med Nicholas och festen och allt?”
”Åh”, sa Irma och försökte låta förvånad, hon såg nästan lite generad ut. ”Inget alls. Jag gick hem vid typ, ett och då var det full fart här så jag låste in mig på rummet och somnade. Konstigt nog.”
”Tyra sa att hon inte visste då du kommit hem”, sa jag.
”Självklart inte, hon hade tungan nertryckt i nån killes hals. Såg inte hur han såg ut, men han var definitivt yngre.” Jag grimaserade äcklad på tanken, ändå tycker man att jag borde vara van nu mer.
”Du slapp i alla fall se det.” sa Irma med en axelryckning. ”När kom du hem?”
”Halv sju kanske, jag minns inte.”
”Förvånar mig inte.” sa Irma vänd mot teven igen. ”Du stack med Adam, va?”
”Ja.” svarade jag. ”Till Chris.”
"Hade du kul?" undrade Irma, antagligen för artighetens skull för hon tittade inte på mig.
"Det var okej", svarade jag och vände mig till teven jag med.
Vi pratade inte mycket mer den kvällen. Vi pratade faktiskt väldigt sällan nu mer. På sätt och vis var det synd. För jag hade haft väldigt roligt med Irma i hela mitt liv. Bara hon inte kom in någon jobbig tonårsfas som jag själv måste ha hoppat över omedvetet.

Inget intressant hände under hela skoldagen på måndagen. Allt rullade på som vanligt. Lea, som oftast inte pratade särskilt mycket med mig, berättade om hur hon och hennes pojkvän (En kille som antagligen gick i en annan skola för jag hade då aldrig hört talas om honom) hade åkt vattenskidor i lördags. Jag lyssnade inte så noga, vilket kanske var elakt men jag visste inte precis något om vattenskidor och jag var helt ärligt inte ens intresserad.
”Men det finns väl ingenstans man kan åka vattenskidor här?” sa jag då vi kom in i franskaklassrummet och kommit på mig själv se Lea på vattenskidor åkandes bakom en bil på motorvägen.
”Självklart inte”, skrattade Lea lite nervöst. ”Vi var i mitt sommarhus, som jag berättade så finns det en sjö alldeles nedanför tomten. Vi har egen brygga och allting...”
”Åh”, avbröt jag och satte mig på min plats i klassrummet. Dumt av mig att säga något över huvud taget.
”Vad gjorde du i helgen?” undrade Lea för att bryta tystnaden som uppstått. Just då kom Adam in med Nicholas hack i häl.
”Inget speciellt”, svarade jag med en axelryckning utan att släppa Adam med blicken. Han tittade upp och våra blickar möttes för ett ögonblick innan jag tittade bort. Vad höll jag på med?
”Hej Katie”, sa Adam då han gick förbi min bänk och vidare till den bakom min.
”Hej”, svarade jag utan att titta på honom igen.
Lektionen började och jag somnade nästan av uttråkning. Mitt i lektionen gav jag upp. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, men innan jag visste vad jag gjorde vände jag mig mot Adam som tydligen redan tittade åt mitt håll. Jag höll blicken kvar i hans medan jag reste mig upp och tog på mig min jacka, försökte få honom att förstå utan ord. Sedan vände jag mig om och började gå ut ur klassrummet.
”Katie?” undrade franskaläraren. ”Vart tror du att du är på väg?” Jag vände huvudet mot hans håll men svarade inte.
”KATIE!” hörde jag honom då jag lät klassrumsdörren gå igen bakom mig. Väl ute i korridoren satte jag mig på huk mot några skåp en bit därifrån.
Jag behövde inte vänta länge. Någon minut senare öppnades klassrumsdörren igen och Adam kom ut.

Tjugoåtta


Mamma kom in och väckte mig runt ett, jag muttrade bara och vände mig om. Efter att ha försökt få liv i mig några gånger måste hon ha gett upp, för jag vaknade av mig själv klockan fem på eftermiddagen.

"Så du har bestämt dig för att vakna nu?" muttrade Mitch från tevesoffan då jag gick förbi för att ta mig till köket.

I köket stod mamma och lagade middagen medan Alli dukade.

"Adam", suckade mamma och vände sig mot mig. "Vad har du gjort med dina kläder som du kastat över badrumskanten, de var alldeles blöta och om du trodde att de skulle torka som du hängt upp dem så..." Hon avbröt sig och tittade på mig med sorgsna ögon. "Vad gjorde du igår?" Jag öppnade munnen för att svara med någon dålig halvlögn som 'Jag trillade i någons pool' men hann inte. "Vet du, Adam, jag tror inte ens jag vill veta." Hon ruskade på huvudet och vände sig till spisen igen.

 

Efter en väldigt lång middag gick jag upp på mitt rum för att somna om igen, men när jag kom in hörde jag min mobil ringa. Jag svarade och hörde Dannys röst.

"Vart tog du vägen igår? Nicho sa att du drog iväg med Katie!" Jag suckade besvärat och lade mig på sängen.

"Ingestans typ, vi drog bara runt..."

Det verkade inte tillräckligt intressant för Danny att snacka vidare om så han babblade istället på om allt jag missat, vilka som strulat med vem och vem som spytt vart. Jag lyssnade inte så noga men det var ungefär vad som brukade hända.

"Hallå?!" hörde jag Danny gnälla.

"Åh, sorry, lyssnade inte så noga", mumlade jag och gnuggade mig i ögonen med handen som inte höll i mobilen.

"Sen när blev du så tankspridd?" muttrade Danny tillbaka. "Jag undrade om du skulle med till Liam och typ glo på teve?"

"Jag vet inte, är grymt trött och..."

"Vafan, då kan du lika gärna glo på teve med oss istället för Mitch, right?" Jag himlade med ögonen för mig själv och fnös.

"Visst, jag kommer."

"Bra, alla ska typ dit. Syns där!"

"Va? Vadå alla?" utbrast jag, men Danny hade redan lagt på. Jag suckade för hundrade gången och reste mig upp.

”Vart är du på väg?” ropade mamma då jag började leta efter ett par torra skor i hallen.
”Till Liam”, svarade jag samtidigt som jag hittade ett par gamla sneakers.
”Adam!” ropade hon efter mig då jag rusade ut genom dörren. ”Snälla, kom hem i tid!” Jag ropade något i stil med att jag lovade det medan jag lade skateboarden på marken.
Alla enligt Danny hade tydligen bara varit ungefär tio stycken. Jag klampade in i Liams lägenhet och tog av mig skorna. Det satt folk vid köksbordet och spelade poker och i sofforna satt ett gäng och tittade på en fotbollsmatch. Jag hejade på alla jag kände och slog mig ner på en ledig plats i en soffa.
”Så du kom?” sa Nicholas som satt bredvid mig. Jag nickade och tittade på teven. ”Jag som trodde att du skulle hänga med Irmas syrra.”
”Va?” Det fick mig att vända mig om och titta på honom. Han flinade stort. ”Vad snackar du om?”
”Ja, ni drog ju från festen, vilken tid? Typ nio!”
”Snarare tio…” muttrade jag och orkade inte bry mig.
”Ooh, vart stack ni då?” Nicholas slog till mig på armen och skrattade retsamt.
”Till en annan fest”, svarade jag med en axelryckning. Var de tvungen att ta upp det här nu?
”Jo, man har ju hört att Katie gillar skoj!” sa en kille i närheten. ”Men att hon gillar killar, det var något nytt.” Och där sprack det, jag började garva. Det var faktiskt sant. Katie var inte precis den tjejen som man såg tillsammans med en kille. Okej, inte med någon alls, faktiskt.
”Va!” utbrast Danny. ”Skrattar du för att hon gillar snubbar eller för att hon inte gör det?” Danny tittade på mig med överdrivet intresse.
”Ärligt, så har jag ingen aning om vad hon föredrar”, svarade jag. Danny såg lite besviken ut.
”Men vadå, är det något på gång eller?”, sa Liam som kommit in i teverummet lite senare.
”Med Katie?” undrade jag och höjde ögonbrynen. ”Nej, knappast.”
”Aw, vadå, då?” undrade Nicholas. ”Vill du inte ha den andra systern?”
”Tror inte det”, svarade jag, jag antar att jag inte var helt ärlig. Jag menar Katie är väldigt intressant och jag gillar henne. Men det skulle inte funka, det är jag, typ, hundra procent säker på. Hon är för hemlighetsfull. ”Hon är så… Jag vet inte, annorlunda?”
”Skojar du, eller?” sa Liam. ”Hört att hon går på allt möjligt.”
”Verkligen?” frågade jag och visste inte om jag trodde på det eller inte. Men om hon blev erbjuden skulle hon garanterat testa vad som helst…


Tjugosju


Jag somnade nästan i hissen på väg upp till 25te våningen. Ögonen ville inte hålla sig öppna, men jag lyckades ändå hålla mig ganska medvetande medan jag låste upp dörren till lägenheten. Dörren hade inte ens varit låst insåg jag.
Lägenheten stank av sprit, svett och jag vet inte vad. Jag grimaserade när jag klev in i lägenheten. Tänk att vissa vuxna inte kunde bete sig. I soffan låg det någon och sov. Jag tyckte att jag kände igen Frejas kalufs men var inte säker. Jag släntrade bort till mitt eget rum och öppnade dörren. Mitt rum var i alla fall tomt så där hade jag tur. Jag hade kommit hem flera gånger när det legat någon däckad på min säng.
Jag tog av mig de blöta kläderna och kastade dem i en hög på golvet, drog på mig en stor t-shirt och kröp ner i sängen och somnade.

Jag sov hela dagen och klev inte upp förrän det blivit mörkt på lördagskvällen. Jag gick ut i köket för att koka en kopp kaffe. Lägenheten var fortfarande en enda röra.
”Morgon”, sa Tyra från köksbordet. Det fanns redan kaffe i bryggaren så jag tog fram en mugg ur skåpet, fyllde den och satte mig på diskbänken.
”När kom du hem?” undrade Tyra.
”Sex, halv sju, kanske”, svarade jag med en axelryckning. Tyra nickade långsamt och lite frånvarande. Hon hade inget mer än ett linne och trosor på sig och hennes hår var i stort behov av tvättning som det hängde i stripor längs med hennes ansikte. Hennes smink var utsmetat sedan kvällen innan men hon ar fortfarande söt.
”Irma, då?” frågade hon och verkade ha fastnat med blicken på en fläck på väggen framför henne.
”Vet inte”, svarade jag ärligt och drack från muggen i min hand. Ingen av oss sa något på en lång stund. Anledningen till att Tyra frågade alla frågor till mig om när vi kommit hem och så var inte precis för att hon var intresserad utan för att vi inte hade något att prata om. När jag och Irma varit yngre hade vi haft verkligen roligt med Tyra, de gångerna hennes humör höll vill säga. Men ju äldre vi blir desto värre verkar relationen mellan oss och Tyra bli. Som om vi glider ifrån varandra. Ska jag vara ärlig tror jag att hon börjar inse att hon inte kommer bli yngre. Och det skrämmer henne.
”Jag börjar jobba klockan tio och borde ju inte komma hem förrän imorgon någon gång”, sa Tyra plötsligt och bröt tystnaden. Hon reste sig och gick med lätta steg fram till diskhon och ställde ner koppen där sedan lämnade hon rummet utan ett ord till.
Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig sett Tyra som min mamma, mer som en omogen äldre syster. Och det är nog så Tyra själv vill att jag ska se henne… Ibland i alla fall. Men, vad var en mamma egentligen, då?
Irma dök upp i köket iklädd en rosa morgonrock. Hon gäspade stort och hällde upp en kopp kaffe hon med innan hon tog Tyras plats vid köksbordet. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög tofs på huvudet och hon verkade precis ha kommit ut ur duschen. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn.
”Du ser ut att behöva hjälp…” sa hon och grimaserade. Jag ignorerade henne och tog en sista klunk av kaffet. Jag hade inte sett mig själv i spegel ännu, men uppenbarligen såg jag förjävlig ut.
”Irma?” frågade jag tankspritt. Hon tittade upp på mig. ”Vad är en mamma?” Hon såg lite förbryllad ut men dröjde innan hon svarade.
”Ingen aning…” svarade hon ärligt och tittade ner i sin kaffekopp.
”Hm…” mumlade jag för mig själv och hoppade ner från diskbänken för att ta en dusch.

Tjugosex


Vi gick efter maten, trots att Katie aldrig åt upp sin hamburgare, sa hej då till den roliga typen i kassan och började promenera längs de fortfarande, tomma gatorna. Klockan var nästan sex på morgonen och solen hade kommit upp.
”Så, vilket håll ska du åt?” frågade jag då vi gick förbi mataffären som fortfarande var stängd.
”Jag bor i en utav de där lägenheterna”, sa Katie och pekade upp mot ett utav de höga lägenhetshusen en bit upp för backen och över vägen.
”Jag ska den vägen också”, sa jag. Villaområdet jag bodde i låg bara en bit bakom husen Katie pekat på och över ett gräsfällt. Det var närmare än att följa vägen, men det var förstås omöjligt att gena om man ville åka på brädan. Men den hade jag ju inte med mig...
”Verkligen?” sa Katie. ”Vart bor du?” Jag förklarade i vilket område jag bodde i och hon blev plötsligt tyst.
”Vad är det?” frågade jag.
”Va?” Hon tittade upp från backen. ”Inget, lite trött bara…”
Hon svängde upp mot vägen som ledde upp till sitt lägenhetstorn och vände sig om.
”Tack, det har varit kul ikväll.”
”Vi borde göra det igen”, svarade jag.
”Hurru!” utbrast hon plötsligt. ”Det var min mening!” Jag skrattade till och försökte se oskyldig ut. Hon log också, innan hon gick vidare upp till porten.

Jag skyndade mig hem. Och hoppades på att Mitch inte skulle ha klivit upp ännu. Han klev alltid upp mellan sex och sju. Vardag som helg.
Jag låste upp ytterdörren några minuter innan halv sju och smög in i hallen. Det var dödstyst i huset. Han hade antagligen inte vaknat ännu. Jag klev ur de dyngsura skorna och ställde dem på elementet, som var dold bakom klädhängarna på väggen, innan jag smög upp för trappan. Jag smög sakta förbi min mammas och Mitch sovrum. Snarkanden kom genom dörrspringan. Mitch sov fortfarande.
Sedan skyndade jag in på mitt rum, letade reda på mina pyjamasbyxor och smet in på badrummet för att starta duschen. Jag fick en blick av mig själv i spegeln och log lite. Jag såg verkligen ihjälfrusen ut. Mitt hår var inte torrt ännu, på grund av att det varit så kallt ute. Mina läppar var lila och ansiktet såg också lite blåaktigt ut. Men jag kände fortfarande ingen kyla trots att mina kläder varit dyngsura. Jag kastade av mig dem och ställde mig i duschen. Det varma vattnet brände på kroppen och jag började få tillbaka temperaturen. Efter duschen drog jag på mig pyjamasbyxorna och hängde upp de blöta kläderna så att de skulle torka.
”Vad gör du?” sa Mitch då jag öppnade badrumsdörren och fick mig att hoppa till.
”Jävlar, Mitch!” utbrast jag av bara farten. Nu hade jag nyktrat till helt och hållet. ”Jag tog en dusch.”
”Klockan 7, på en lördag?” frågade Mitch och tittade skeptiskt på mig.
”Öh… Ja?” svarade jag, desperat efter en trovärdig förklaring. ”Ja, du vet… Jag vaknade och kände verkligen för en dusch… Men hurru nu ska jag nog sova lite till, alltså!” Jag vände och gick mot mitt rum samtidigt som jag grimaserade åt mig själv för min töntiga bortförklaring. Jag var ju helt knäpp! Mitch grymtade något och verkade inte bry sig. Han gick in på badrummet och stängde dörren om sig.
Själv gick jag in på mitt rum och kröp ner i min säng. Jag tror till och med att jag somnade innan jag lade mig ner.

Tjugofem


Vi började gå hemåt under tystnad medan vi turades om att smutta på spritflaskan. Chris hade följt med någon kille hem och hade bett mig göra samma sak. Men jag hade sagt åt henne att jag aldrig skulle få för mig att följa med hem till Adam. Jag menar, kom igen! Vi går i samma skola och har franska tillsammans! Därför hade jag också varit extremt noga med att inte tala om för henne om den där kyssen, som var helt oskyldig och totalt bortglömd.

Både jag och Adam var en aning tystlåtna och trötta medan vi gick längs med motorvägen in mot centrum. Men allt eftersom vi gick började vi båda piggna till. Och helt plötsligt brast jag ut i en fnitterattack som vägrade ge sig.
”Vad skrattar du åt?” frågade Adam och stämde in i mitt fnitter.
”Jag vet inte!” andades jag genom attackerna och vek mig nästan dubbel. Så tittade jag upp på honom. Hans läppar var blå och hans kläder genomblöta, självklart frös han inte längre, men han måste ha varit iskall. Det fick mig att skratta ännu mer.
”Du är alldeles blå om läpparna!” påpekade jag. Han tittade på mig och skrattade.
”Du med”, svarade han. Jag snurrade runt och fortsatte i dansen jag avslutat inne på fabriken medan jag lugnade ner mig själv. Så stannade jag upp.
”Jag är hungrig”, sa jag och började gå igen.
”Hm, jo jag med…” sa Adam och tittade sig omkring. ”Har något öppet nu?”
”Jag vet ett ställe!” sa jag och började gå fortare. Allt snurrade, men det gjorde inte så mycket.

Vi fortsatte gå, fast inte under tystnad utan skratt. Tills vi kom fram till en grill alldeles i närheten av 'civilisationen', eller vad man skulle kalla det, när vi kom in till centrumet.
”Här äter vi”, sa jag och öppnade dörren åt Adam, som klev in över tröskeln och blinkade några gånger pågrund av det ovana ljuset.
”Hallå där!” sa en storvuxen man som stod bakom disken på grillen.
”Hallå!” skrattade Adam och höjde handen som en hälsningsgest.
Vi beställde en varsin hamburgarmeny och slog oss ner på en varsin barstol i fönstret och högg in på våra varma strips.
”Jag måst erkänna att du är rolig”, sa jag och tuggade på ett ovanligt långt strips. Adam höjde ögonbrynen och skrattade lite.
”Så du menar att du inte trodde det?”
”Jo… Eller, Nej.” sa jag och visste inte riktigt vad jag sa. ”Trodde du var mer som Nicholas.” Adam bara skrattade.
”Du är inte riktigt vad jag trodde heller.”
”Hur menar du?”
”Öh…”, sa Adam och verkade tänka efter. ”Först så är du och Irma syskon! Hade jag aldrig kunnat gissa.” Jag tittade på honom och kunde inte hålla mig för skratt. Han sa inget roligt eller så, jag kunde inte bara låta bli att skratta. Sedan när var syskon tvungen att vara kopior av varandra då?
På något vis lurade han fram den riktiga Katie, den jag så lätt gömde undan, och jag fattade inte hur han gjorde det.
”Vi borde göra om det”, sa jag plötsligt.
”Göra om vad?” undrade Adam och stoppade den sista biten av hans hamburgare i munnen.
”Det här”, sa jag och gjorde en gest över bordet, inte för att jag menade just maten.
”Äta hamburgare?” sa Adam och låtsades inte fatta.
”Hmpf, nej!” fnissade jag och slog till honom på armen. Sen när var jag en fnissare?
”Ja, jag fattar!” gapade Adam och satte händerna i luften, som om mitt lilla slag på armen skulle ha varit ett hot för honom och han var tvungen att ge sig.

Tjugofyra



Efter den där plötsliga kyssen fortsatte allt som ingenting. Natten fortsatte med mer dans, musik och skratt. Men jag kunde inte riktigt sluta tänka på det. Hade jag gillat det? Eller var det bara en sådan där i-ögonblicket-grej som inte borde nämnas igen? Jag hade ingen aning så jag bestämde mig därför för att inte säga något alls. Jag menar, vi kände ju knappt varandra.
”Det är nog dags att dra nu”, ropade jag till Katie runt fyra tiden på morgonen. Det var färre människor i lokalen och folk hade börjat dra sig tillbaka. Men det var fortfarande liv och rörelse. Katie tittade sig omkring och nickade långsamt.
”Jag måste bara hitta Chris”, sa hon och slutade röra på sig.
”Du kommer aldrig hitta henne i den här röran, vi går och hämtar min mobil så kan du ringa henne”, sa jag. Jag var trött och dyngsur och ville hem till min säng. Därför orkade jag inte springa runt och leta efter Katies galna kompis i flera timmar. Katie nickade igen och började gå mot trappan.
Det var massor med människor i rummet med alla skåpen, men Katie hittade snabbt till vårt skåp och sparkade av sig ena kängan för att få fram nyckeln. Hon tog ut alla sakerna och gav mig min munkjacka, plånbok, nycklar och mobilen innan hon drog på sig sin jacka och tog fram vodkaflaskan som stått i skåpet hela natten.
”Vi går ut och ringer, bättre mottagning”, sa hon och gick före mig. Väl ute trodde jag att jag skulle dö. Kylan slog emot mig och jag började huttra som en galning. Konstigt nog såg det inte ut som om Katie frös över huvudtaget. Jag räckte henne telefonen.
”Här”, sa hon och gav mig spritflaskan. ”Drick.” Sedan gick hon en bit bort för att ringa i lugn och ro. Jag gjorde som hon sa med en axelryckning och öppnade flaskan.
Jag kunde inte höra något från Katies samtal med Chris, men hon var snart tillbaka och lämnade över mobilen i utbyte mot flaskan.
”Vi drar”, mumlade hon och satte flaskan mot läpparna. Så började vi gå längs fabriksgatan. Det gick inga bussar vid den här tiden så vi skulle bli tvungna att gå tillbaka, vilket skulle ta en evighet.

Tjugotre


Det var bättre än jag väntat mig. Musiken var på högsta volym, folk skrek och dansade för allt de var värd. Det var ett ’vattenparty’, Chris behövde inte ens tala om det för mig, nog för att det faktum att hon var genomblöt från topp till tå avslöjade det. Men jag såg vattensprinklerna i taket. De var egentligen där ifall det skulle börja brinna, men då och då satte de igång dem så att vattnet regnade över dansarna. Lite överallt på golvet fanns brunnar som samlade upp vattnet igen, och minskade risken för att någon skulle drunkna om de föll till marken. Alkohol inne i lokalen var förbjudet, precis som Chris berättat, eftersom det ökade risken för drunkning. Men i hörnen stod folk och sålde piller, som inte heller var lagligt (såklart), men ingen brydde sig. Reglerna sa bara att ingen alkohol fick tas med in i lokalen, inte något om att man inte fick vara påverkad.
Chris gav mig en menande blick och log sedan brett, jag hade uppenbarligen lyckats med vad hon bett mig om.
På torsdagen då Adam och hans kompis kommit in på videoteket hade hon fått någon konstig Chris-fix-idé om att Adam gillade mig, vilket Irma sedan hade påpekat motsatsen om, och därför hade hon praktiskt taget hotat och tvingat mig att bjuda med honom hit.
Jag gav henne en ilsken blick innan jag hoppade ner i vattnet från de sista trappstegen.

"Kom Adam!" skrek jag och drog honom med mig ut på golvet just som sprinklerna satte igång och alla på golvet skrek av lycka och köld när de iskalla vattendropparna landade på dem. Jag tittade upp mot taket och snurrade runt, runt, runt. Det här var livet, det underbara livet! Huvudet var överallt och ingenstans och allting snurrade.

Och så dansade jag, vi, alla. Rörde sig i takt till musiken, lät rytmen ta över en helt och hållet. Man var ett med alla och inget spelade någon roll längre. Jag höll mig intill Adam hela tiden. Om det var för att han inte skulle tappa bort sig eller för att jag trivdes i hans närhet vet jag inte. Chris såg jag knappt till alls. Vilket inte förvånade mig det minsta.

Om det inte vore för vattensprinklerna hade jag varit genomblöt i svett istället för vatten, och en tanke slog mig att det skulle bli väldigt kallt när det var dags att ta sig hem. Men jag sköt undan den tanken, jag var här nu och skulle ingenstans än på ett tag. Någon skrek något i en mikrofon, men jag hörde inte vad, jag lyssnade inte. Men plötsligt tittade alla upp i taket och tjöt som galningar. Jag tog ett steg närmare Adam och gjorde samma sak. Ett tjut började eka mot väggarna som om ett larm gått igång och skum böljade ner från en maskin i taket. Jag skrattade högt och hoppade upp och ner, snurrade runt i skummet som täckte oss.
Plötsligt var jag i Adams armar. Vi kunde knappt se varandra för alla de vita minibubblorna, så fick jag en skymt av hans ansikte, han tittade på mig och log det där gulliga leendet igen.
Och det nästa jag visste hade jag tryckt mina läppar mot det där leendet och han kysste mig tillbaka.
Så tystnade larmet, jag insåg vad vi höll på med och drog mig snabbt undan medan jag försökte undvika hans blick. Men jag kunde inte låta bli. Han verkade ha regerat på samma sätt men när jag tittade på honom log han blygt. Jag log tillbaka sedan återgick vi till musiken som om inget hade hänt.

Tjugotvå


Jag vet inte riktigt varför jag följde med henne från Nichos fest. Kanske för att hon hade rätt, festerna såg alltid likadana ut. Samma människor, samma musik, samma dricka. Allt var en enda déjà vu känsla. Katie var annorlunda, var något tråkigt hittade hon på något roligare bara. Jag ville veta vad.

Bussen stannade och vi klev av. Först kände jag inte igen mig, men sedan såg jag fabriken torna upp sig framför våra fötter. Katie stod stilla och tittade upp mot himlen med spritflaskan i handen, hon drack små klunkar lite då och då.

"Vad gör vi här?" undrade jag. Hon tog blicken från himlen och gav mig ett hemlighetsfullt leende.

"Du ska få se", sa hon och började gå mot inhägnaden. Vi gick in genom grinden och vidare mot fabriken. Katie följde fabriksväggen runt tills hon fann en dörr med texten 'Tillträde förbjuden' på och öppnade den. Skulle vi in där? Jag sa ingenting utan följde bara efter henne in i mörkret.

"Den här vägen!" ropade hon till mig och jag märkte att hon kommit en bra bit framför mig. Plötsligt måste hon ha stannat upp för jag gick rätt in i henne. Då kan man förstå hur mörkt det verkligen var.

"Shh! Hör du?" viskade hon.

"Hör vadå?" frågade jag och trodde att hon menade att någon kom. Som en vakt eller något. Jag visste ju att området var stängt men ändå.

"Lyssna", sa Katie. Och det gjorde jag. Först hörde jag ingenting men sedan kände jag det. Ett dunkande, som från en bas, kändes i golvet. Så mindes jag alla rykten om partyn i fabrikskällaren. Var det sant alltså?

Katie fortsatte gå tills hon kom fram till en dörr med något skrivet med slitna, nästan utsuddade bokstäver på. Hon öppnade dörren och dunkandet blev högre. Bakom dörren fanns en trappa ner. Väl nedanför fanns ett litet, grått, betongrum med dålig belysning. Rummet var helt tomt om man inte räknar med den fula, mossgröna tvåmanssoffan och den enorma kille som stod intill en dörr, som mer liknade en tjock valvdörr än en vanlig dörr.

"Katie?" frågade han så fort Katie visade sig i det lilla rummet. Hon nickade och började gå mot honom.

"Vem är det här?" frågade han och gav mig en ogillande blick.

"En kompis bara", sa Katie och tittade på mig. "Han känner Chris." Jag hade ingen aning om vem Chris var, men jag låtsades förstås att jag kände honom.

"Ni kan lämna jackorna där inne", sa vakten och pekade på en annan dörr som jag inte sett tidigare. Katie tog av sig sin skinnjacka och räckte fram handen för att ta min munkjacka också. Jag tog av mig den och sträckte fram den. Bakom dörrarna fanns tonvis med skåp, troligast hade det här tillhört arbetarna under tiden då fabriken varit igång. I vissa av skåpen satt nycklar som det brukade göra på simhallen. Katie rusade längs skåpraderna tills hon hittade ett ledigt, kastade in jackorna och spritflaskan i skåpet och vände sig sedan mot mig.

"Har du något du är rädd om?" frågade hon. Jag tänkte efter och plockade fram min mobil, plånbok och nyckeln hem ur fickorna och lade in det i skåpet. Katie låste om och tog av sig högra skon för att trä gummibandet med nyckeln runt vristen. Sedan tog hon på sig skon igen och gick ut ur rummet. Vakten släppte in oss genom nästa dörr. Vi stod på avsatsen till ännu en trappa och dunkandet var nästan öronbedövande.

"Vem är Chris?" skrek jag.

"Du ska få se!" skrek Katie tillbaka. "Jag hoppas att du inte är rädd för vatten!" Så det fanns vatten i källaren? Jag följde Katie ner för trappan och tittade ut över folkhavet. Katie kunde inte sluta le. Överallt var det människor som dansade. Längst bort i lokalen kunde jag se ett DJ-bås. Högtalare var uppsatta i taket och skyddade med någon typ av plast. Hela rummet var gjort av betong precis som rummet ovanför varit. Och när jag tittade ner kunde jag se att golvet var täckt med någon decimeter vatten.

"Där är du ju!" ropade någon och kom fram till trappan. Hon som ropade kastade armarna om Katie.

"Adam, det här är Chris" presenterade Katie när tjejen släppt taget. ”Och vise versa…” Så Chris var en tjej? Jag tittade på henne och tyckte att det var något bekant med henne. Hon var dyngsur från topp till tå, men ändå lyckades jag placera henne tillslut.

"Du jobbar på videoteket, va?" skrek jag över musiken. Chris log och nickade.


Tjugoett



Jag var tvungen att erkänna det. Men Adam var ganska söt…
Jag hade inte tänkt på det tidigare, men han passade faktiskt i sina en aning stora, slitna jeans och den där mörkgrå munkjackan. Hans hår var brunt och i ett enda ruffs. Och det där sneda leendet!
Okej, det måste ha varit alkoholen som pratade. Jag brukade inte tänka särskilt mycket på killars utseende så det måste ha varit alkoholen. Ändå hade jag inte druckit speciellt mycket, alls.
Jag fick syn på väggklockan i köket, tio över tio. Jag ville egentligen inte gå, det var mysigt att stå här och prata med ett nytt ansikte. Någon som faktiskt hade något intressant att säga och inte bara väntade på att man skulle bli tillräckligt full för att inte bry sig om vad som hände sen.
Men sedan det där som Chris hade sagt… Hon skulle hacka på mig i evigheter om jag inte gjorde som hon sagt.
Att bli utmanad av Chris var inte kul om man inte vann och det var omöjligt att säga nej, för det var samma sak som att förlora. Varför var hon tvungen att få sådana korkade idéer?
”Du råkar inte ha en mobil?” frågade jag lite besvärad.
”Visst”, sa han och plockade fram en liten svart sak ur fickan på jeansen.
”Jag skulle behöva ringa en kompis…”
”Det är lugnt”, han sträckte telefonen mot mig, men jag tog inte emot den. Istället bestämde jag mig för att utföra Chris galna idé, bättre än att hon skulle få för sig något så galet som att utföra utmaningen själv. För det handlade inte om att jag var feg eller att hon var galen, bara… Inte honom av alla pojkar i världen! Varför kunde det inte vara en främling från gatan?
”Tycker du inte den här festen är lite… tråkig?” frågade jag.
”Inte så farligt, men det kommer nog bli det.” svarade han.
Jag nickade och sträckte ut handen över diskbänken och snappade åt mig en nästan full vodkaflaska utan att egentligen ta blicken från Adam.
”Kom!” sa jag och började gå från köket och vidare ut till hallen. Jag slog till mig själv i pannan med handflatan, lite diskret. Jag kände mig så… Jag kunde inte riktigt sätta ord på det, men… Korkad, kanske?
”Vart?” undrade Adam.
”Du får se, det blir nog roligare än det här i alla fall.”
Jag gick över gården och ut på gatan med Adam i hälarna.
”Säg, vart ska vi?” ville han veta.
”Är det viktigt?” undrade jag och skruvade korken från flaskan och tog en klunk. Det brände lite i halsen. Jag gav Adam flaskan och han gjorde samma sak.
Vi kom fram till en busshållsplats lite längre ner på gatan och jag tittade på tidtabellerna innan jag slog mig ner på bänken. Adam gav tillbaka flaskan till mig och jag skruvade på korken igen.

Bussen kom, vi klev på och gick längst bak.
”Ärligt nu”, sa Adam. ”Vart är vi på väg?” Jag skrattade till lite och tittade på honom. Han verkade inte bekymrad eller ångra sig. Han verkade bara nyfiken.
”Jag kan inte säga, men jag lovar att det blir kul!” svarade jag. ”Och jag skulle behöva den där telefonen nu.” Adam plockade fram sin mobil igen. Jag slog Chris nummer och väntade på svar. Signalerna gick men ingen svarade. Tillslut lade jag på.
”Inget svar?”
”Hon ringer nog upp”, sa jag och gav tillbaka telefonen. Men Adam hann knappt ta emot den förrän den började tjuta.
”Svara du”, sa han efter en snabb titt på displayen. Jag tryckte på en knapp och höll mobilen mot örat.
”Katie, är det du?” hörde jag Chris skrika. I bakgrunden hörde jag dunket från högtalare.
”Ja, jag sitter på bussen nu.”
”Nu? Okej, gå in genom bakdörren till fabriken då! Jag väntar här inne.”
”Är det lugnt eller?”
”Ja, ja! Får du problem säg bara mitt namn.” Jag log lite för mig själv och skulle just till att lägga på. Självklart hade Chris kontakter vid ingången också.
”Och du!” Hörde jag.
”Ja?”
”Har du…?” frågade hon utan att avsluta själva frågan.
”Ja…” sa jag och lade på luren.
”Ska vi träffa den här som du snackade med?” frågade Adam då jag gav honom telefonen tillbaka. Jag nickade och lutade mig tillbaka i sätet. Det här kunde bli en intressant natt…

Tjugo


Efter att ha suttit i soffan i en halvtimme blev jag törstig och reste mig för att hitta något att dricka.
”Ska du gå?” sa tjejen som suttit bredvid mig. Hon hade pratat non-stop sedan jag slog mig ner men jag kom inte ens ihåg hennes namn, Ruby? Eller var det Judy? Jag brydde mig inte.
Jag hade kanske gjort det om det inte vore för omständigheterna...
”Hm, ja”, sa jag till henne. ”Vill ha något att dricka.”
”Jag kan hämta åt dig om du vill!” erbjöd hon sig. Var hon desperat eller något?
”Behövs inte.” sa jag och lämnade henne kvar i soffan.
I köket gick jag fram till kylen och letade reda på en ölburk. Inte för att det var svårt att hitta, det var i princip inget annat än burkar i hela kylen.
”Kan du ge mig en också?” hörde jag en röst bakom mig. Först trodde jag att det var tjejen från soffan, men det var inte samma röst.
”Visst”, sa jag och vände mig om för att tappa haka. ”Här…” Jag gav burken till Katie.
”Tack”, log hon och blinkade med sina långa svartmålade ögonfransar. Hon var annorlunda sminkad än hon brukade. Hon var fortfarande svartsotig, men nu syntes också linjer med silverglitter längs med det svarta. Jag tittade rätt in i hennes ögon och blev tvungen att titta åt sidan. Hon skrattade lite och öppnade sin burk.
”Varför bjöd ni hit mig?” frågade hon. Jag tog en klunk från min egen burk och tänkte efter.
”Tänkte bara om du ville komma, Irma skulle ju hit”, sa jag med en axelryckning.
”Jag gör inte allt med min syster”, flinade hon och lutade sig mot köksbänken. Inte förrän då fick jag en titt på hela henne. Hon hade trasiga nätstrumpbyxor på sig, ett tight linne, i mörklila och genomskinligt svart tyg, med smala band och en svart midjekjol som var vid och väldigt kort. Hennes hals var täckt med långa halsband i mörka färger. Förutom ett, som föreställde ett kors i vitt guld. Över alltihop hade hon en svart skinnjacka och sina vanliga kängor på fötterna.
”Hade du tänkt gå snart?” frågade jag.
”Va?” Hon misstolkade nog min fråga.
”Ja, alltså, du har jackan på dig…”
”Åh”, sa hon och tittade på sina armar som var knutna över bröstet. ”Ja, jag ska till annat ställe om en stund.”
”Men du kom hit först?” frågade jag. Hon log lite och tittade ner i golvet ett ögonblick.
”Ja, men”, började hon. ”Jag skulle ha kommit hit vilket fall, även om jag inte blivit bjuden.” Jag flinade åt henne.
”Vadå, brukar du planka in på fester, eller?” Hon skrattade och drog vänsterhanden genom det tjocka, långa håret.
”Det är roligare än det låter.” skämtade hon. ”Du borde testa.”
”Roligare?” skrattade jag. ”Som att man inte känner någon?” Hon nickade.
”Sen all gratis sprit folk lämnar i köket”, hon nickade menande mot diskbänken.
”Du skämtar, va?” Jag tog ännu en klunk från burken.
”Ja”, svarade hon. ”Men jag gillar de här typerna av fester, man vet aldrig riktigt hur det slutar.”


”Här är hon ju!” fnittrade Irma, som just kommit in i köket, och vände sedan blicken mot mig. ”Och han med…”
”Tjaa!” sa Nicholas utdraget, som kom in efter henne. ”Har ni trevligt?”
”Toppen”, sa Katie och drog ihop munnen lite. Hon gillade verkligen inte Nicho.
”Skulle inte du dra snart?” sa Irma lite sluddrigt.
”Jag ska”, svarade Katie som inte alls verkade påverkad.
”Bra!” Irma gav Katie en klapp på axeln. ”Jag kommer inte hem alls i natt, tror jag…”
”Lika bra det”, sa Katie.
”Eller hur!” grimaserade Irma. ”Kom älskling, vi går!” Nicholas som redan hållit en arm kring Irmas midja tog ett hårdare grepp om henne. Innan de gick sin väg tittade han över axeln, gav mig en segrande blick och mimade 'Yes!'. Jag himlade med ögonen.

”Är du inte orolig för henne?” frågade jag. Katie ryckte på axlarna.
”Hon kan ta vara på sig själv.” sa hon och tittade åt det håll de just gått. ”Dessutom är det här bara en fest med folk i skolan hemma hos någon hon känner...”


Nitton


Jag tog god tid på mig att ta mig till Nicholas. Jag ville inte ens dit.
Dumma, dumma Chris! Hon hade kommit upp med en ’plan’ och det drev mig till vansinne. Men nu hade jag inget annat val än att gå till den där festen.
”Katie!” skrek Tyra för tredje gången. ”Dra någon gång!”
”Jag är på väg!” skrek jag tillbaka och kom ut från mitt rum.
I hallen stod Tyra med armarna i kors, bredvid stod Freja och såg ut som om hon redan druckit lite för mycket.
”Oj, någon har klätt upp sig”, sa Freja och blinkade åt mig. Jag höjde högra ögonbrynet och gick för att dra på mig kängorna och min skinnjacka med blixtlås.
”Ni ser ut att ha gjort samma sak…” De var båda klädd i tighta, alldeles för ungdomliga, kläder som framhävde varje form på deras kroppar. Tyra höll ett glas med en genomskinlig, rosa drink i handen.
”Självklart”, skrattade hon och tog en liten klunk från drinken.
”Vad är det där?” frågade jag och tittade på det halvtomma glaset, jag kunde verkligen behöva något nu.
”Ingenting för småbarn.” sa Freja och blinkade till mig igen. Jag himlade med ögonen och tog glaset från Tyra.
”Vad gör du!” sa Tyra och skulle ta tillbaka glaset från mig, men jag satte det mot mina läppar och drack det sista som var kvar.
”Det smakar smultron…” sa jag och gav tillbaka det nu tomma glaset. Freja skrattade, och verkade inte kunna sluta.
”Nu måste jag ju göra en ny!” klagade Tyra. ”Stick nu!” Det gjorde jag också, utan att säga ett enda ord till.

Det var kallt ute, men Nicholas bodde inte så långt borta. Däremot skulle det bli jobbigare att ta sig till fabriksområdet senare. I värsta fall kunde jag åka taxi, eller ringa Chris och be henne skicka någon för att hämta mig.
Det var inga problem att hitta vilket av alla de identiska hus som tillhörde Nicholas eftersom man kunde höra musiken över hela kvarteret.
Utanför dörren stannade jag till ett ögonblick, jag kunde ju bara vända om och gå till fabriken istället. Men innan jag hann bestämma mig for dörren upp och två glada men fulla människor vinglade ut.
”Tjena!” skrek den ena. Jag nickade och klev in över dörrtröskeln.
Det var livligt och allmänt jobbigt där inne, men det gjorde inget alls.
Jag satte kurs mot köket.


Arton


Fredagskvällen kom fortare än jag trodde. Danny kom hem till mig efter middagstiden och vi gick upp på mitt rum efter att han varit artig mot både morsan och Mitch.
”Kolla vad jag snodde från farsan!” sa han så fort dörren stängdes. Han tog fram en flaska ur jackärmen. Jag tog emot den och läste etiketten.
”Gin?”
”Jag brukar inte stjäla från farsan, tänkte bara inte på att skaffa något eget…”
Jag skruvade upp korken och drack direkt från flaskan. Smaken var torr och inte speciellt god. Men jag försökte lugna mina egna nerver. Varför jag var nervös hade jag ingen aning om. Jo, jag visste, men jag ville inte erkänna det ens för mig själv.
”Ta det lugnt nu!” sa Danny och tog flaskan ifrån mig. ”Vi måste väl ta oss härifrån först!”
”Jo, kanske”, höll jag med och letade reda på min mobiltelefon. Jag drog ett djupt andetag. ”Vi drar.”

Hemma hos Nicholas var det fullt. Halva skolan hade fått reda på festen och alla hade såklart kommit. I köket stod halvtomma spritflaskor redan utspridda tillsammans med läsk att blanda ut med och ölburkar.
”Vad var klockan när du började, egentligen?” frågade jag Nicholas som redan var rejält dragen.
Han ryckte på axlarna och kisade mot mig. Tidigt gissade jag.
”Typ, efter skolan?” svarade han och tittade på väggklockan i köket, jag följde honom med blicken. Klockan var strax efter nio. Jag skakade på huvudet och hällde upp något jag inte visste vad det var i ett glas och smakade... 
”Är Katie här?” undrade jag eftersom jag hade sett Irma tidigare.
”Vet inte…” sa Nicholas. ”Irma!”
”Hej Nicho”, fnissade Irma som nyss dykt upp.
”Har du sett Katie?” Irma blev genast allvarlig och tittade på Nicholas med något irriterat i blicken.
”Nej, men hon kommer väl snart.” Nicholas vände sig mot mig.
”Du hörde damen!” flinade han och lade armen om Irma som genast lyste upp.

Jag suckade, så tyst så att ingen hörde det, och lämnade köket. Det var verkligen fullt med folk. Det satt till och med människor i trappan ute i hallen och pratade med varandra. Musiken var öronbedövande, så det var konstigt att de ens hörde varandra. Jag gick in i vardagsrummet och fick syn på Danny med armarna kring en tjej jag aldrig sett tidigare. 
Jag slog mig ner i soffan, bredvid en tjej som jag visste gick i åttan, så fort jag märkte att det fanns en ledig sittplats.
”Hej Adam”, sa tjejen. Jag nickade till henne.


Sjutton


Skoldagen på fredagen gick betydligt fortare än torsdagen. Det kan ha berott på att vi slutade tidigare på fredagar. Adam och hans kompis hejade på mig i korridoren, det gjorde mig besvärad.
Irma kom ikapp mig på vägen hem.
”Vad menar de med att du ska med på Nichos fest ikväll?” frågade hon och halvsprang bredvid mig.
”Vilka är ’De’?” frågade jag.
”Nicholas!”
”Åh”, svarade jag. ”Att jag ska dit kanske?”
”Varför ska du alltid hålla reda på vart jag går?” bråkade Irma. ”Det är inte precis så att jag springer runt och tar reda på vad du gör när du sysslar med alla dina konstigheter!”
”Jag springer inte efter dig!” Jag stannade till när jag sa det men började genast gå igen med knutna nävar.
”Inte?” sa Irma ilsket. ”Hur kommer det sig att du alltid dyker upp när jag är bjuden på fest då?”
”Hur vet du att det inte är tvärt om? Jag går på fler fester än vad du gör.”
”Ja, men du går även om du inte är bjuden, det är typ din och Christinas policy eller så. Men du är inte bjuden på den här festen så stanna hemma!”
”Jag kan inte stanna hemma, Tyra har redan kastat ut oss om du minns?” försvarade jag mig. ”Dessutom är jag visst bjuden!”
”Av vem?” Nu var det Irmas tur att stanna upp.
”Jag vet inte, den där killen Adam och hans kompis bjöd mig igår…”
”Adam och Danny? Varför?” pep Irma av ilska. ”De gillar inte ens dig!”
”Kanske inte, men de bjöd mig i alla fall.” Irma lade armarna i kors över bröstet med fortsatte gå bredvid mig.
”Oroa dig inte, jag ska inte stanna länge”, lovade jag för att pigga upp henne lite.
”Nä, nä…” Hon trodde mig så klart inte.
”Som jag sa, oroa dig inte, jag har andra planer till senare med Chris.”
”Åh…” Irma saktade farten lite, men ökade den genast då hon märkte att hon kom efter. ”I så fall, kan du fixa dricka?”
”Aldrig!” skrek jag utan att tänka efter.
”Kom igen!” tjatade Irma.
”Gör det själv.” sa jag. Aldrig att jag tänkte skaffa fram sprit till min yngre syster. ”Eller be Tyra…”
”Jag tänkte göra det först men hon kanske kommer med en hake…”
”Du har ju redan något att komma med…” Jag förstod inte varför jag hjälpte henne med det här.
”Va?”
”Ja, alltså…” började jag och visste inte riktigt om jag ville berätta för henne. ”Säg att du inte håller dig undan ikväll om hon inte fixar åt dig.”
”Ärligt”, Irma tittade på mig med något intensivt i blicken. ”Funkar utpressning på henne? Kastar hon bara inte ut mig från balkongen, eller så?”
”Om hon verkligen vill ha oss borta från lägenheten i kväll så.”
”Wow, varför har jag aldrig testat det tidigare?”
”För att hon kommer bli tok-förbannad om det inte funkar?” frågade jag och höjde på ögonbrynen. ”Eller som du sa, kastar ut dig från balkongen…”
”Du försöker bara sätta dit mig eller hur?”
”Knappast…” muttrade jag.


Sexton


”Kom igen, vi borde bjuda henne!” hade jag sagt på vägen ifrån skolan.
Vi var båda på väg till centrum för att köpa något att dricka och röka.
”Visst, hon är ju snygg och så… Men tror du inte att Irma redan bjudit henne?”
”Jag vet inte, hon har ju varit på våra fester förr, men…”
”Hur får vi tag på henne då?” undrade Danny. ”I morgon, i skolan?”
”Antar det”, sa jag och öppnade dörren till videoteket. ”Eller nu…?”
Vi blev båda förvånade när vi fick syn på Katie i kassan på videoteket. Jobbade hon här? Tydligen, hon hade en skjorta på sig med videotekets logga på.

”Du heter Katie, va?” sa jag, hon nickade till svars. ”Och är Irmas syrra?” Jag kände mig ganska fånig men räckte fram pengarna för att betala för drickan och cigaretterna.
”Ja”, svarade hon och tog emot pengarna.
”Nicho ska ha fest i helgen, du borde komma.” sa Danny. Jag höll andan och väntade på svar. Varför gjorde jag så!?
”Visst, jag vet redan”, svarade Katie och log lite tafatt.
”Schyst”, sa Danny och tog sakerna från disken, vi log båda fåraktigt och gick.
”Det där var…” började jag när vi kom ut på gatan igen.
”Onödigt? Pinsamt?” fyllde Danny i. Jag nickade och skrattade.

De senaste dagarna hade jag inte kunnat få henne ur huvudet, jag förstod inte varför, jag kände henne inte och jag skulle troligast inte lära känna henne heller. Men det var ändå något som drog mig till henne. Jag var nyfiken på henne. Hon var så annorlunda…

Danny öppnade korken på drickan och tog en rejäl klunk.
”Vill du ha?” undrade han, men jag skakade bara på huvudet.

Femton


Skolan på torsdagen var seg. Kröp långsamt fram som morgondimman, så jag kunde ärligt säga att det var skönt att komma till videoteket och Chris efter lektionerna.

”Hur var skolan?” undrade hon då jag bytt om till min jobbskjorta. Jag hade till och med dragit på mig ett par slitna, trasade jeans på morgonen (Ron skulle bli glad).
”Toppen!” sa jag överdrivet och ställde mig på min plats bakom disken. ”Hur har det varit här?”
”Lika segt som vanligt så… Toppen!” Hon härmade min överdrivna glädje i slutet på meningen. Jag flinade lite åt henne och hon lipade med ett leende tillbaka till mig.
”Du”, började Chris efter en stunds tystnad. ”Vad gör du på fredag?”
”Jag vet inte, Tyra vill ha ut mig ur lägenheten”, sa jag och tänkte efter, vad var det jag hade tänkt göra? ”Så jag funderade på att gå på någon fest som Irmas kille ska ha.” Jag var inte precis bjuden men jag var inte objuden heller.
”Ska du hålla koll på henne, eller?” skrattade Chris.
”Inte precis”, svarade jag. Jag var alltid orolig för min syster, orolig att hon skulle bli som mig eller, ännu värre, Tyra. Men hon var inte så, hon hade gränser och höll sig oftast till dem. Nej, fester gick jag på för min egen skull.
”Jag vet något roligare än dina skolpartyn”, sa Chris.
”Vadå?” Jag höjde på ögonbrynen, Chris syn på skoj brukade vara en aning annorlunda. Inte för att jag hade något emot det men ibland gick det till och med över mina gränser. Oftast när det kom till ’Jag bryr mig inte om någonting’ -delen.
/> ”Du vet de där partyna som brukar vara i källaren på fabriken.” Jag nickade, alla hade hört talas om det men ingen visste om det var sant eller inte eftersom första regeln när man kom dit var att aldrig berätta för någon att man varit där. Mest för att det inte skulle sprida sig så långt att polisen skulle dyka upp.
”Jag ska dit.” Jag sa ingenting, jag var inte förvånad att Chris hade skaffat sig sådana kontakter och jag visste att hon tänkte bjuda med mig. Självklart ville jag med. Det här var något jag aldrig varit med om tidigare och jag gillade nya erfarenheter.
”Hur är det med alkoholen?” frågade jag.
”Oroa dig inte, jag vet vad du gillar.” Jag tittade lite skeptiskt på henne, jag menar det smakar oftast skit och jag drack inte för att det var gott utan för att det får en att slappna av och tänka på ett helt annat sätt, ett sätt jag gillade. ”Fast sprit är förbjudet därnere...”
”Jag är med, låter mycket roligare än Nicholas fest!”
”Det kommer bli så kul!”, sa Chris och skuttade till av glädje.
”Jag hoppas det”, sa jag och log mot henne.
”Tänk dig alla snyggingar som kommer vara där!” skrattade hon men kom av sig då två kunder kom in i butiken. ”Åh, på tal om snyggingar!” Hon viskade i mitt öra och jag tittade upp. In kom två killar i min ålder och jag kände genast igen dem. De gick i min skola, i min parallellklass till och med. Men jag kunde inte komma ihåg namnen på dem, de var båda kompisar till Nicholas. Och den ena killen kände jag igen från franskalektionerna, Adam hette han kanske?
De skulle ha cigaretter så klart och en 1,5 liters läsk.
”Du heter Katie, va?” sa Adam. Jag nickade åt honom. ”Och är Irmas syrra?” Jag höjde på ögonbrynen.
”Ja”, svarade jag och tog emot pengarna från honom.
”Nicho ska ha fest i helgen, du borde komma.” sa killen jag inte ens visste namnet på. Så var man officiellt inbjuden…
”Visst, jag vet redan”, jag log lite åt dem. Mest för att visa att diskussionen var över.
”Schyst.” De fattade vinken och lämnade butiken.
”Känner du de där?” undrade Chris, grimaserade lite och följde dem med blicken med ett leende på läpparna.

Fjorton


Det var ofattbart lugnt hemma, inget bråk, inget tjat, inget skrik. Mitch satt lugnt och tyst vid teven i sin favoritfåtölj efter middagen. Alli satt på golvet nedanför och lekte med sina dockor och mamma satt i soffan och sydde på något.

Sy hade hon aldrig gillat innan hon träffade Mitch. Hon hade varit helt annorlunda på den tiden. Det kan ju ha berott på att hennes man varit en otrogen missbrukare som slog sin fru. Men hon var så annorlunda då. Jag mindes inte så mycket från den tiden eftersom jag var ganska liten, men Aron brukade berätta ibland om hur cool och självsäker hon varit en gång i tiden.
Hur hon hade stått upp för sig själv och tagit konsekvenserna för det, vilket oftast betydde ett slag eller två från hennes påverkade man, men hon hade aldrig varit rädd för min pappa trots att han var en idiot.


Mitch hade förändrat henne, format henne till den fru han kunde vara stolt över och skryta om för sina arbetskamrater.
Han var en perfektionist och jag förstörde hans perfektion. I hans ögon var jag inte en del av familjen, bara bieffekter från hans frus tidigare liv. Något som måste göras åt. Han visste hur han skulle göra det också. Han visste att jag skulle försöka ta mig härifrån, precis som Aron, så fort jag fick chansen.
Och självklart hade han rätt. Jag skulle ta mig härifrån så fort som möjligt.
Om jag hade orkat stanna och lyssna på Mitch skitsnack skulle jag ha gjort det bara för att det skulle göra honom tokig. Men jag ville inte, orkade inte. Hur som helst hade jag ett helt år kvar i skolan att gå igenom innan jag kunde packa väskan och dra för alltid.
Jag hade allt planerat, först skulle jag gå ut skolan här, sen om jag kunde komma in någonstans så att jag kunde plugga vidare skulle jag flytta till Aron och bo hos honom tills jag fyllde arton. Om jag inte kunde plugga vidare skulle jag ta ett jobb någonstans, vart som helst men inte här.

Jag tillbringade inte kvällen i vardagsrummet med resten av familjen, mest för att jag inte hörde hemma där med dem. De ville inte ha mig därinne. Ingen av dem. Mitch ville inte ha mig i soffan för att han tyckte illa om mig. De andra ville inte ha mig därinne för att de var less på att tjafs. Jag ville inte vara där för att, ja…


Tretton


Nästa gång jag vaknade lyste solen in genom mitt sovrumsfönster, det var kokhett under täcket men jag öppnade inte ögonen, ville inte lämna Drömmarnas Land riktigt än. Undra vad klockan var? Tänkte jag allt eftersom mitt medvetande började komma tillbaka till mig. Men jag rörde mig fortfarande inte.
Det smällde till i ytterdörren. Var det någon som kom eller gick? Det fick jag snart reda på eftersom det som hände näst var att min sovrumsdörr flög upp och någon rusade in med arga steg. Bara det inte var Tyra!
”Vad fan sover du nu för?” gormade Irma. ”Jag har fått täcka för dig hela dagen!”
Vad pratade hon om? Jag vände mig åt hennes håll och öppnade mina ögon. Först såg jag ingenting, sedan fick jag syn på min syster som stod framför min säng iförd skoltröja och allt. Men hon såg inte arg ut, inte alls som hon nyss låtit.
”Vad har hänt?” frågade hon oroligt.
”Ingenting, vad jag vet”, kraxade jag fram. Min hals var alldeles torr.
”Varför har du gråtit?” ville Irma veta. Först blev jag förvånad sedan kom jag ihåg natten. Jag suckade.
”Jag vaknade i natt när Tyra kom hem, hon väckte en massa tankar…” Irma nickade kort men långsamt. För ett ögonblick såg hon helt tom ut.
”Jag sa att du var sjuk, ifall du undrade.” Jag tittade frågande på henne. ”I skolan!” fortsatte hon för att sedan lämna rummet lika hastigt som hon kommit.

Jag satte mig upp i sängen, gäspade och tittade på klockan. Den var halv fyra på eftermiddagen! Jag hade sovit bort hela dagen. Jag gick in på badrummet och vidare in i duschen och duschade så länge att varmvattnet tog slut innan jag drog på mig ett par slitna joggingbyxor och en för stor collegetröja. Sedan gick jag ut i köket, gjorde mig en kopp te och satte mig vid bordet.

Tolv



Skolan på onsdagen var i alla fall ett levande helvete. Mitch var rasande för att jag kommit hem så sent och körde världens längsta predikan för mig vid frukostbordet. Jag minns inte ens vad han sa eftersom mitt huvud värkte och jag ville inget hellre än att gräva ner mig själv på gården. Och eftersom jag inte lyssnade på predikan blev Mitch ännu argare tills han inte visste vart han skulle ta vägen, så han lämnade bordet knallröd i ansiktet.
”Det där var väl onödigt, Adam!” utbrast mamma upprört.
”Vadå?” frågade jag.

Skolan var ännu värre. Konstigt nog var min första tanke när jag kom fram till skolgrindarna inte det vanliga ’Välkommen till nästa helvete’ -grejen, utan ’Undra om Katie är här’. Jag vet inte ens varför hennes namn kom upp i mitt huvud, jag kände henne inte ens.
Ändå gick jag där och tänkte på henne. Så fick jag syn på Irma och letade i folkmassan på skolgården för att se om Katie var där också. Men det var hon inte.
Danny smög upp bakom mig och jag hoppade nästan till då han tog tag i mina axlar och puttade mig framåt.
”Hur är det?” undrade han och kom upp bredvid mig istället med armen om axlarna.
”Bra…” svarade jag frånvarande.
”Vem letar du efter, jag är ju här!”
”Va?” frågade jag och tvingade mig själv att titta på Danny. ”Ingen…”
Danny ryckte på axlarna och vi fortsatte in i skolbyggnaden.
”Du”, frågade jag då vi var på väg till kemisalen. ”Vad vet du om Katie, egentligen?” Danny tittade på mig med undran i blicken.
”Öh”, började han och verkade fundera. ”Hon är väl typ en av de snyggaste och deppigaste tjejerna i hela plugget?” Jag sa ingenting så Danny fortsatte.
”Jag menar, hon ser alltid sådär elak eller arg ut, inte alls som Irma som alltid är glad. Dessutom hänger hon typ inte med någon.”
”Ja”, han hade faktiskt rätt. Ingen visste, antagligen, något om henne. ”Men Irma, då?”
”Vad menar du?” undrade Danny.
”Ja, men vet man något om henne då? Jag menar typ bakgrund och sånt skit.”
Danny ryckte på axlarna.
”Jag tror inte ens att Nicho varit hemma hos dem”, sa Danny. ”Varför undrar du?”
”Äh, inget. Nyfiken bara”, svarade jag och vi gick in på lektionen.

Elva



Irma var hemma då jag kom hem. Hon satt invirad i en filt i soffan och tittade på teve.
”Var är Tyra”, frågade jag och satte mig bredvid henne. I ögonvrån kunde jag se Irma rycka på axlarna.
”Hon jobbar väl skulle jag tro.”
”Okej”, svarade jag en aning frånvarande.
”Judy erbjöd mig cigg idag efter tennisen, sa att hon fått dem från dig.” mumlade Irma knappt hörbart.
”Ja, hon kom in på videoteket”, sa jag. ”Hon låtsades som om hon inte visste att jag jobbade där.”
”Jag gillar inte henne.” sa Irma.
”Hur är det?” undrade jag.
”Bra…”
”Säkert?”
”Ja, sluta fråga hela tiden!” Irma fräste åt mig så jag lämnade rummet och gick in på mitt rum istället, lade mig på sängen och satte igång min iPod. Innan jag visste ordet av slumrade jag till och somnade.

Jag vaknade av att något for i golvet. Lampan var fortfarande tänd i rummet märkte jag när jag slog upp ögonen. Någon förde oväsen ute i hallen. Jag klev försiktigt upp och tittade på klockan; 2.44
Min dörr stod fortfarande på glänt och jag tittade ut genom springan. Det var Tyra.
”Är du okej?” frågade jag försiktigt.
”Vad gör du uppe?” undrade Tyra.
”Jag vaknade…” mumlade jag. Tyra kom närmare och jag kunde känna doften av alkohol från henne. ”Vart har du varit?”
”Lite här och där, spelar det någon roll?” sluddrade hon. ”Jag är din morsa, glöm inte det.” Hon tryckte sin handflata mot min panna som om hon ville trycka in mig på mitt rum igen. ”Gå och sov!” Jag drog in huvudet, tillbaka till mitt rum, stängde dörren och släckte lampan sedan kröp jag ner under täcket i sängen. Men jag kunde inte somna om. Först låg jag bara och tänkte på Tyra, sedan började tankarna vandra vidare till en massa olika saker som jag försökte förtränga, men det gick inte. Tillslut låg jag där och lät tårarna rinna ner för mina kinder och ta med sig sminket jag inte hade tvättat bort…

Tidigare inlägg
RSS 2.0