Snart, så!
/Crew
Tjugosju
Jag somnade nästan i hissen på väg upp till 25te våningen. Ögonen ville inte hålla sig öppna, men jag lyckades ändå hålla mig ganska medvetande medan jag låste upp dörren till lägenheten. Dörren hade inte ens varit låst insåg jag.
Lägenheten stank av sprit, svett och jag vet inte vad. Jag grimaserade när jag klev in i lägenheten. Tänk att vissa vuxna inte kunde bete sig. I soffan låg det någon och sov. Jag tyckte att jag kände igen Frejas kalufs men var inte säker. Jag släntrade bort till mitt eget rum och öppnade dörren. Mitt rum var i alla fall tomt så där hade jag tur. Jag hade kommit hem flera gånger när det legat någon däckad på min säng.
Jag tog av mig de blöta kläderna och kastade dem i en hög på golvet, drog på mig en stor t-shirt och kröp ner i sängen och somnade.
Jag sov hela dagen och klev inte upp förrän det blivit mörkt på lördagskvällen. Jag gick ut i köket för att koka en kopp kaffe. Lägenheten var fortfarande en enda röra.
”Morgon”, sa Tyra från köksbordet. Det fanns redan kaffe i bryggaren så jag tog fram en mugg ur skåpet, fyllde den och satte mig på diskbänken.
”När kom du hem?” undrade Tyra.
”Sex, halv sju, kanske”, svarade jag med en axelryckning. Tyra nickade långsamt och lite frånvarande. Hon hade inget mer än ett linne och trosor på sig och hennes hår var i stort behov av tvättning som det hängde i stripor längs med hennes ansikte. Hennes smink var utsmetat sedan kvällen innan men hon ar fortfarande söt.
”Irma, då?” frågade hon och verkade ha fastnat med blicken på en fläck på väggen framför henne.
”Vet inte”, svarade jag ärligt och drack från muggen i min hand. Ingen av oss sa något på en lång stund. Anledningen till att Tyra frågade alla frågor till mig om när vi kommit hem och så var inte precis för att hon var intresserad utan för att vi inte hade något att prata om. När jag och Irma varit yngre hade vi haft verkligen roligt med Tyra, de gångerna hennes humör höll vill säga. Men ju äldre vi blir desto värre verkar relationen mellan oss och Tyra bli. Som om vi glider ifrån varandra. Ska jag vara ärlig tror jag att hon börjar inse att hon inte kommer bli yngre. Och det skrämmer henne.
”Jag börjar jobba klockan tio och borde ju inte komma hem förrän imorgon någon gång”, sa Tyra plötsligt och bröt tystnaden. Hon reste sig och gick med lätta steg fram till diskhon och ställde ner koppen där sedan lämnade hon rummet utan ett ord till.
Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig sett Tyra som min mamma, mer som en omogen äldre syster. Och det är nog så Tyra själv vill att jag ska se henne… Ibland i alla fall. Men, vad var en mamma egentligen, då?
Irma dök upp i köket iklädd en rosa morgonrock. Hon gäspade stort och hällde upp en kopp kaffe hon med innan hon tog Tyras plats vid köksbordet. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög tofs på huvudet och hon verkade precis ha kommit ut ur duschen. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn.
”Du ser ut att behöva hjälp…” sa hon och grimaserade. Jag ignorerade henne och tog en sista klunk av kaffet. Jag hade inte sett mig själv i spegel ännu, men uppenbarligen såg jag förjävlig ut.
”Irma?” frågade jag tankspritt. Hon tittade upp på mig. ”Vad är en mamma?” Hon såg lite förbryllad ut men dröjde innan hon svarade.
”Ingen aning…” svarade hon ärligt och tittade ner i sin kaffekopp.
”Hm…” mumlade jag för mig själv och hoppade ner från diskbänken för att ta en dusch.
Tjugosex
Vi gick efter maten, trots att Katie aldrig åt upp sin hamburgare, sa hej då till den roliga typen i kassan och började promenera längs de fortfarande, tomma gatorna. Klockan var nästan sex på morgonen och solen hade kommit upp.
”Så, vilket håll ska du åt?” frågade jag då vi gick förbi mataffären som fortfarande var stängd.
”Jag bor i en utav de där lägenheterna”, sa Katie och pekade upp mot ett utav de höga lägenhetshusen en bit upp för backen och över vägen.
”Jag ska den vägen också”, sa jag. Villaområdet jag bodde i låg bara en bit bakom husen Katie pekat på och över ett gräsfällt. Det var närmare än att följa vägen, men det var förstås omöjligt att gena om man ville åka på brädan. Men den hade jag ju inte med mig...
”Verkligen?” sa Katie. ”Vart bor du?” Jag förklarade i vilket område jag bodde i och hon blev plötsligt tyst.
”Vad är det?” frågade jag.
”Va?” Hon tittade upp från backen. ”Inget, lite trött bara…”
Hon svängde upp mot vägen som ledde upp till sitt lägenhetstorn och vände sig om.
”Tack, det har varit kul ikväll.”
”Vi borde göra det igen”, svarade jag.
”Hurru!” utbrast hon plötsligt. ”Det var min mening!” Jag skrattade till och försökte se oskyldig ut. Hon log också, innan hon gick vidare upp till porten.
Jag skyndade mig hem. Och hoppades på att Mitch inte skulle ha klivit upp ännu. Han klev alltid upp mellan sex och sju. Vardag som helg.
Jag låste upp ytterdörren några minuter innan halv sju och smög in i hallen. Det var dödstyst i huset. Han hade antagligen inte vaknat ännu. Jag klev ur de dyngsura skorna och ställde dem på elementet, som var dold bakom klädhängarna på väggen, innan jag smög upp för trappan. Jag smög sakta förbi min mammas och Mitch sovrum. Snarkanden kom genom dörrspringan. Mitch sov fortfarande.
Sedan skyndade jag in på mitt rum, letade reda på mina pyjamasbyxor och smet in på badrummet för att starta duschen. Jag fick en blick av mig själv i spegeln och log lite. Jag såg verkligen ihjälfrusen ut. Mitt hår var inte torrt ännu, på grund av att det varit så kallt ute. Mina läppar var lila och ansiktet såg också lite blåaktigt ut. Men jag kände fortfarande ingen kyla trots att mina kläder varit dyngsura. Jag kastade av mig dem och ställde mig i duschen. Det varma vattnet brände på kroppen och jag började få tillbaka temperaturen. Efter duschen drog jag på mig pyjamasbyxorna och hängde upp de blöta kläderna så att de skulle torka.
”Vad gör du?” sa Mitch då jag öppnade badrumsdörren och fick mig att hoppa till.
”Jävlar, Mitch!” utbrast jag av bara farten. Nu hade jag nyktrat till helt och hållet. ”Jag tog en dusch.”
”Klockan 7, på en lördag?” frågade Mitch och tittade skeptiskt på mig.
”Öh… Ja?” svarade jag, desperat efter en trovärdig förklaring. ”Ja, du vet… Jag vaknade och kände verkligen för en dusch… Men hurru nu ska jag nog sova lite till, alltså!” Jag vände och gick mot mitt rum samtidigt som jag grimaserade åt mig själv för min töntiga bortförklaring. Jag var ju helt knäpp! Mitch grymtade något och verkade inte bry sig. Han gick in på badrummet och stängde dörren om sig.
Själv gick jag in på mitt rum och kröp ner i min säng. Jag tror till och med att jag somnade innan jag lade mig ner.
Berätta nu vad ni tycker!
Sagan om Leslie - del. 1
Jag hade inga föräldrar. Det är något som hade blivit ganska uppenbart för de flesta. Jag menar jag bodde hos en 61 årig, förtidspensionerad, tant! Visserligen var den tanten min mormors syster eller något åt det hållet. Ja, jag hade inga far- eller morföräldrar heller. Jag menar, varför skulle jag annars bo hos min mormors syster? Tror till och med att de var halvsyskon. Inte samma pappa liksom. Har för mig att Ava, som kärringen nu heter, berättade en gång för några år sedan att hennes (och min mormors) mamma visst haft en ”affär” med ägaren till möbelbutiken (Han var snickare och sålde sina egna möbler, mysigt, va?) medan hennes man jobbade, och det hade tydligen slutat med att min mormor föddes. Pinsamt där…
Hur som helst så trodde Avas pappa att ungen var hans, det gjorde min mormor också. Men Ava hade tydligen vetat sanningen hela tiden, därför var hon inte så förtjust i min mormor, vilket jag ofta får höra. Vilket familjedrama! Inte för att jag bryr mig det minsta om dem. De är ju döda hela högen. Men att lyssna på Avas gnällande är nog värre än allt här i världen. Jävla kärring.
Okej, nog pratat om vad som hände på stenåldern och tillbaka till MIN verklighet.
Jag var 16. Hatade livet. Levde som om varje dag var den sista. Jag kanske till och med hoppades på att det skulle vara den sista också.
Jag hängde med de värsta typerna jag kunde hitta, de flesta var i 25 års åldern. Ja, det var ju inte så att Ava skulle föreställa någon typ av förälder åt mig eller så. Soc hade dumpat mig hos henne och hon gick bara med på det för att kunna fylla ut sin tighta pension med socialbidraget. Hon struntade blankt i vad jag gjorde så länge jag inte släpade in mina ”pundarpolare” innanför hennes prydliga dörrmatta. Åh, juste, hennes man dog för något tag sedan, alkoholist var han. Men hon tjatar jämt om hur mycket hon sörjer honom. Jag hann däremot aldrig träffa gubben. Slår vad om att han var en riktigt mysig prick med den där andedräkten alkoholister har.
Hur som helst hade jag ett litet rum i källaren, som gjorde att jag kunde smita ut genom fönstret när jag ville utan att störa eller väcka Ava. Passade mig utmärkt.
En gång var jag borta i två dygn och hon märkte det inte ens. Men det är bara för att hon har fullt upp med sina bokklubbar och syjuntor och dejter. Ja, du läste rätt DEJTER! Hon är ju lastgammal, ändå är hon tydligen en riktig pudding runt om ålderdomshemmen! UUURK!
Jag tror det var en tisdag då jag klampade in genom dörren till Avas fina tant-villa.
”Ta av dig skorna!” hörde jag Avas röst från köket. ”Jag vill inte se några lerfläckar på golvet.”
Jag suckade så högt jag kunde och sparkade av mig skorna så att de flög in i ett hörn i hallen med en rejäl smäll.
”Leslie!” skrek Ava tillbaka. Jag klampade vidare ut i köket.
”Vad?” frågade jag och spände blicken i hennes. Jag lovar att jag säkert kommer bli denna kvinnas död en vacker dag. En del av mig hoppas på snart, en annan del hoppas att hon lever tills hon blir hundra så att jag slipper hamna på nå jävla ungdomshem. Men samtidigt kan jag ju alltid sticka om hon faller död någon dag snart…
”För Guds skull säg inte att du kastade skorna i min vägg igen!” gnällde Ava och plockade ut en plåt med nygräddade kakor ur ugnen. ”Det blir märken.”
”Varför tror du jag gjorde det…?” mumlade jag och himlade med ögonen.
”Vad sa du?”
”… Varför har du bakat kakor?” sa jag och tittade på plåten.
”Jag ska ha tebjudning med några väninnor, så, snälla kan du hålla dig utomhus eller på ditt rum?”
”Visst, visst.” suckade jag och himlade än en gång med ögonen samtidigt som jag snappade åt mig en kaka.
”Hallå där!”
Jag ignorerade Ava och gick ner för källartrappan och in i mitt mörka rum i källaren.
”Du är precis som din gräsliga mormor!” hörde jag Ava muttra halvt för sig själv då jag gick.
Jag satte igång CD-spelaren jag snott från Avas vardagsrum redan andra dagen hos henne och lyssnade på ett rockband på högsta volym. Mest för att det skulle höras genom ventilerna och dra Ava till vansinne. Sen kastade jag mig på den obäddade sängen och började gnaga på min kaka.
En våldsam ringsignal började ringa, men jag hörde det inte pågrund av musiken. Däremot kunde jag känna hur min mobil vibrerade i fickan på de lågt skurna stuprörsjeansen som jag bar. Jag klev upp och sänkte musiken innan jag svarade i mobilen.
”Tjena!” sa en välbekant röst i andra änden.
”Hej…”, svarade jag utdraget och en aning irriterat. Det var Kevin. Jag hatade honom egentligen, han var 22 och jag tror att han var lite förälskad i mig.
”Vart har du varit hela dagen?” frågade han. Juste, jag glömde nämna att han var korkad också. Men samtidigt väldigt attraktiv, vilket jag INTE borde nämna…
”Det är tisdag, smartskalle, skolan!”
”Äh, skola är för amatörer!” Ja, ni kanske förstår hur han blev korkad nu… ”Det händer intressanta saker i kväll!” fortsatte han lyckigt. Det var anledningen till att jag över huvud taget pratade med honom.
”Som vad?” frågade jag.
”Sånt som du gillar, baby!” tjöt han töntigt. ”Jag kommer och hämtar dig på en gång.” Jag la på och reste mig än en gång från sängen. Jag gick fram till min helfigursspegel och tog en titt. Sedan slet jag av mig min svarta långärmade t-shirt och grävde fram en silveraktig liten topp (som visade mitt fina navelsmycke) som jag, vafan jag kan lika gärna erkänna det, stulit/snattat/baxat, kalla det vad du vill… Jag betalade inte för den i alla fall. Sedan drog jag på mig ett par svarta, höga boots, rufsade till håret och till alltihop drog jag på mig min jacka som jag alltid hade på mig. En sliten från 80-talet som en gång burits av min morsa.
Sist tryckte jag ner den sista biten kaka i munnen och mobilen i jackfickan innan jag klättrade ut genom fönstret och sprang bort till stället där Kevin brukade hämta mig i sin bil.
Tjugofem
Vi började gå hemåt under tystnad medan vi turades om att smutta på spritflaskan. Chris hade följt med någon kille hem och hade bett mig göra samma sak. Men jag hade sagt åt henne att jag aldrig skulle få för mig att följa med hem till Adam. Jag menar, kom igen! Vi går i samma skola och har franska tillsammans! Därför hade jag också varit extremt noga med att inte tala om för henne om den där kyssen, som var helt oskyldig och totalt bortglömd.
Både jag och Adam var en aning tystlåtna och trötta medan vi gick längs med motorvägen in mot centrum. Men allt eftersom vi gick började vi båda piggna till. Och helt plötsligt brast jag ut i en fnitterattack som vägrade ge sig.
”Vad skrattar du åt?” frågade Adam och stämde in i mitt fnitter.
”Jag vet inte!” andades jag genom attackerna och vek mig nästan dubbel. Så tittade jag upp på honom. Hans läppar var blå och hans kläder genomblöta, självklart frös han inte längre, men han måste ha varit iskall. Det fick mig att skratta ännu mer.
”Du är alldeles blå om läpparna!” påpekade jag. Han tittade på mig och skrattade.
”Du med”, svarade han. Jag snurrade runt och fortsatte i dansen jag avslutat inne på fabriken medan jag lugnade ner mig själv. Så stannade jag upp.
”Jag är hungrig”, sa jag och började gå igen.
”Hm, jo jag med…” sa Adam och tittade sig omkring. ”Har något öppet nu?”
”Jag vet ett ställe!” sa jag och började gå fortare. Allt snurrade, men det gjorde inte så mycket.
Vi fortsatte gå, fast inte under tystnad utan skratt. Tills vi kom fram till en grill alldeles i närheten av 'civilisationen', eller vad man skulle kalla det, när vi kom in till centrumet.
”Här äter vi”, sa jag och öppnade dörren åt Adam, som klev in över tröskeln och blinkade några gånger pågrund av det ovana ljuset.
”Hallå där!” sa en storvuxen man som stod bakom disken på grillen.
”Hallå!” skrattade Adam och höjde handen som en hälsningsgest.
Vi beställde en varsin hamburgarmeny och slog oss ner på en varsin barstol i fönstret och högg in på våra varma strips.
”Jag måst erkänna att du är rolig”, sa jag och tuggade på ett ovanligt långt strips. Adam höjde ögonbrynen och skrattade lite.
”Så du menar att du inte trodde det?”
”Jo… Eller, Nej.” sa jag och visste inte riktigt vad jag sa. ”Trodde du var mer som Nicholas.” Adam bara skrattade.
”Du är inte riktigt vad jag trodde heller.”
”Hur menar du?”
”Öh…”, sa Adam och verkade tänka efter. ”Först så är du och Irma syskon! Hade jag aldrig kunnat gissa.” Jag tittade på honom och kunde inte hålla mig för skratt. Han sa inget roligt eller så, jag kunde inte bara låta bli att skratta. Sedan när var syskon tvungen att vara kopior av varandra då?
På något vis lurade han fram den riktiga Katie, den jag så lätt gömde undan, och jag fattade inte hur han gjorde det.
”Vi borde göra om det”, sa jag plötsligt.
”Göra om vad?” undrade Adam och stoppade den sista biten av hans hamburgare i munnen.
”Det här”, sa jag och gjorde en gest över bordet, inte för att jag menade just maten.
”Äta hamburgare?” sa Adam och låtsades inte fatta.
”Hmpf, nej!” fnissade jag och slog till honom på armen. Sen när var jag en fnissare?
”Ja, jag fattar!” gapade Adam och satte händerna i luften, som om mitt lilla slag på armen skulle ha varit ett hot för honom och han var tvungen att ge sig.
Tjugofyra
Efter den där plötsliga kyssen fortsatte allt som ingenting. Natten fortsatte med mer dans, musik och skratt. Men jag kunde inte riktigt sluta tänka på det. Hade jag gillat det? Eller var det bara en sådan där i-ögonblicket-grej som inte borde nämnas igen? Jag hade ingen aning så jag bestämde mig därför för att inte säga något alls. Jag menar, vi kände ju knappt varandra.
”Det är nog dags att dra nu”, ropade jag till Katie runt fyra tiden på morgonen. Det var färre människor i lokalen och folk hade börjat dra sig tillbaka. Men det var fortfarande liv och rörelse. Katie tittade sig omkring och nickade långsamt.
”Jag måste bara hitta Chris”, sa hon och slutade röra på sig.
”Du kommer aldrig hitta henne i den här röran, vi går och hämtar min mobil så kan du ringa henne”, sa jag. Jag var trött och dyngsur och ville hem till min säng. Därför orkade jag inte springa runt och leta efter Katies galna kompis i flera timmar. Katie nickade igen och började gå mot trappan.
Det var massor med människor i rummet med alla skåpen, men Katie hittade snabbt till vårt skåp och sparkade av sig ena kängan för att få fram nyckeln. Hon tog ut alla sakerna och gav mig min munkjacka, plånbok, nycklar och mobilen innan hon drog på sig sin jacka och tog fram vodkaflaskan som stått i skåpet hela natten.
”Vi går ut och ringer, bättre mottagning”, sa hon och gick före mig. Väl ute trodde jag att jag skulle dö. Kylan slog emot mig och jag började huttra som en galning. Konstigt nog såg det inte ut som om Katie frös över huvudtaget. Jag räckte henne telefonen.
”Här”, sa hon och gav mig spritflaskan. ”Drick.” Sedan gick hon en bit bort för att ringa i lugn och ro. Jag gjorde som hon sa med en axelryckning och öppnade flaskan.
Jag kunde inte höra något från Katies samtal med Chris, men hon var snart tillbaka och lämnade över mobilen i utbyte mot flaskan.
”Vi drar”, mumlade hon och satte flaskan mot läpparna. Så började vi gå längs fabriksgatan. Det gick inga bussar vid den här tiden så vi skulle bli tvungna att gå tillbaka, vilket skulle ta en evighet.
