thestupidthings

Kevins bil luktade illa. Jag kan inte riktigt beskriva lukten men lite som ruttnande matrester och sur mjölk. Därför vevade jag ner rutan som jag alltid gjorde då jag åkte i hans bil.
”Vart ska vi?” frågade jag och tittade på min armbandsklocka. Den var strax efter sex och vi hade åkt i drygt tjugo minuter. Jag kände inte igen de här kvarteren.
”En polare till mig bor i en utav studentlägenheterna här borta, vi är snart framme”, svarade Kevin i ett försök att överrösta skräpet som strömmade ut från hans högtalare. Hans bil var skit invändigt, men glansig och silver utifrån. Fråga inte hur han hade råd med den här bilen, för jag är lika nyfiken som alla andra. Däremot kan jag svara på varför bilen, invändigt, påminde om soptippen som ligger några mil utanför stan, för att Kevin är en Gris. Jag lovar. En äcklig jävla gris.
Jag tittade ut på vägen framför oss. Vi hade kommit in i något typ av bostadsområde. Ganska sunkigt ställe med smutsiga gator och sliskiga människor. Jag grimaserade lite i hemlighet då Kevin svängde in på en parkering framför en stor, röd tegelbyggnad med lägenheter.
”Framme”, flinade han och klev ur bilen. Jag följde hans exempel och drog jackan tätt mot kroppen. Det hade blivit blåsigt. Jag var i vanliga fall inte särskilt känslig mot kyla, men det här stället gav mig kalla kårar. Det var så… öde.

Vi gick in genom en port och vidare upp för några trappor. Kevin knackade på en dörr men väntade inte på svar. Han öppnade bara dörren och klev in i en mörk hall.
”Julian!” ropade han .
”Är det här Julian bor?” frågade jag förvånat. Jag visste vem Julian var. Han brukade alltid vara den populäraste på den typ av fester jag gick på. Jag kände efter i jackfickan och hittade ett par hundralappar. Perfekt.
”Nej”, svarade Kevin leende och tog min hand. ”En gammal barndomskompis bor här.”
”Åh…” mumlade jag och kände hur Kevin drog med mig genom hallen. I vardagsrummet var det människor överallt. Vissa satt i soffan andra låg lite här och där på golvet. En flicka i min ålder hängde ut genom fönstret och skrek att hon skulle hoppa, men det gjorde hon inte. Det var en konstig men bekant stämning i rummet. Musik strömmade ut genom högtalare. I ett hörn satt en pojke knappt 13 år gammal och såg helt borta ut. Jag dansade några steg till musiken genom rummet, fortfarande Kevins hand i min. Han tog mig till köket där två killar och en tjej satt kring köksbordet. En utav killarna var Julian, den andre måste ha varit han som bodde där och tjejen visste jag inte alls vem det var.
”Julian!” utbrast jag.
”Leslie”, nickade han med ett retsamt leende. ”Jag har inte sett dig på en vecka!” Jag log hemlighetsfullt tillbaka.
”Vad har du?” frågade Kevin och gick rakt på sak. Killen som satt bredvid Julian prasslade med något.
Kevin plockade fram pengar ur fickan och gav dem till killen och fick något i utbyte i handen. Jag tittade på Julian.
”Bara för dig, gullet”, skrattade han och sträckte fram handen ”är första gratis i dag.” Jag tog emot det han gav mig.
”Tack Julian”, flinade jag tillbaka och gav honom en kyss på kinden. ”Jag kan alltid lita på dig.” Julian skrattade och skakade på huvudet.
I min hand höll jag en vit tablett med ett tryckt M på. Jag stoppade den i munnen och blundade en kort stund. Tog ett djupt andetag och väntade på att det skulle verka.
”Ett par till”, mumlade jag och gav Julian mina pengar. Jag stoppade de nya pillrena i fickan. Kevin tog med mig till vardagsrummet igen och jag började dansa i takt till musiken. Efter några låtar började världen förändras. Allt var plötsligt så logiskt. Världen skiftade form och mönster. Allt verkade så… levande! Jag skrattade ett utdraget skratt. Slutade inte dansa. Jag saknade alltid den här känslan. Det var min trygghet. Stället jag alltid kunde rymma till.
Mitt huvud snurrade… Nej, rummet snurrade, jag var helt stilla nu. Kevin kom närmare och tryckte sina läppar mot mina. Jag fnissade lite, men lät honom göra precis vad han ville. Jag ville. Jag ville allt, jag kunde allt. Han drog sina händer över min kropp och jag lät honom. Jag blundade bara och gungade fram och tillbaka, långsammare nu.
”Kom”, viskade Kevin och drog med mig vidare genom lägenheten. In i ett nytt mörkt rum. Jag fnissade till igen, och lät honom göra precis vad han velat hela tiden…

Flera timmar senare vaknade jag upp i ett rum jag inte alls kände igen. Jag låg insvept i ett täcke, jag låg i en säng. Allt det såg jag då jag satte mig upp. Jag blundade igen och föll bakåt. Jag föll och föll. Jag hade den här låten i huvudet och kunde inte komma på vad den hette eller vart jag hört den tidigare. Antagligen från radion, men det spelade ingen större roll. Jag nynnade på den ett tag. Väntade på att allt skulle bli normalt igen. Tillslut blev jag rastlös och reste mig upp. Samlade ihop mina kläder och drog på mig dem. Lämnade rummet.
När jag kom ut kände jag igen mig. Vardagsrummet. Ingen var där. Jag gick vidare till köket, som också var tom. I badkaret på badrummet låg tjejen som försökt hoppa genom fönstret. Hon sov.
Jag gick mot hallen och drog på mig jackan. Jag var tvungen att ta mig härifrån, och det var nu!
Väl ute i den friska luften trodde jag att jag skulle må bättre. Men jag hade fel. Det var mörkt och jag kunde inte hitta Kevins bil någonstans på parkeringen.
”Skit i honom…” mumlade jag till mig själv och bestämde mig för att gå istället. Vad spelade det för roll, jag kunde säkert hitta en busshållsplats här någonstans.
Jag började gå längs vad jag trodde var vägen vi kommit hit på. Men ju längre jag gick så började jag inse att jag inte kände igen mig alls. Tillslut kom jag fram till vad jag antog var ett centrum. Där fanns en mataffär som måste ha stängt för flera timmar sedan, en begravningsbyrå, en blomsterbutik och något ställe som sålde begagnade möbler. Jag kunde inte låta bli att se sambandet mellan dem.
Man går till begravningsbyrån för att ordna begravningen, blomsterbutiken för att köpa blommor till begravningen och sedan säljer man den dödes saker till secondhand-butiken. Snabbt och enkelt. Obehagligt.
Men där fanns i alla fall en busshållsplats. Jag satte mig på den kalla bänken. Någon hade krossat rutorna på glasburen och glaset knastrade under mina fötter. Jag grävde fram ett paket cigaretter ur jackfickan och tände en. Jag var för rastlös för att sitta så jag reste mig igen. Sedan testade jag ringa Kevin, det gick direkt till röstbrevlådan.
”Vart fan är du din jävel!” skrek jag åt telefonen. ”Helvete!” Jag skrek rätt ut. Arg på Kevin, arg på mig själv, arg på alla. Just när jag gapade som värst och sparkade glas runt mig så att de hamnade innanför skorna och skar i fötterna kom ett gäng killar i min ålder förbi.
”Hey, vad gapar du för?” flinade en utav dem. Jag svarade dem inte. Jag fortsatte bara stirra ilsket ut i luften. ”Behöver du hjälp kanske?” Det märktes att han stylade. Problemet var att jag inte hade en aning om vilka de var eller vad de var på för humör. Vad som fick igång dem, vad de ville. Fick de för sig att göra något skulle jag inte ha kunnat streta emot. Inte ens med min käft, som kan bli jävligt stor då det gäller.
Men jag brydde mig inte. De kunde göra vad de ville med mig, jag skulle nog inte ens ha märkt det. Precis som jag inte märkte glasskärvorna i mina fötter. Det spelade ingen roll.
”Hörni, jag tror hon lite är borta”, sa en annan kille. En av dem skrattade ett elakt skratt, några instämde.
”Vet ni vem hon påminner lite om?” sa någon, han med det elaka skrattet, för han skrattade igen.
Jag fortsatte röka på min cigarett och insåg med ens att jag varit med om en hel del elaka människor. Men de här killarna var inte något som ens liknade dem. De var bara skolpojkar.
”Jag tror hon behöver hjälp…” sa någon. Jag skakade lite på huvudet. Trodde de att jag inte hörde dem? Jag måste se riktigt borta ut. Plötsligt orkade jag inte en stå längre så jag satte mig ner på marken mitt i all glassplitter.
En utav killarna kom plötsligt fram till mig och tog tag i min arm.
”Kom”, sa han med en vänlig röst. Och jag kunde känna doften av alkohol från hans andedräkt.
”Fulla skolpojkar, toppen!” utbrast jag. Någon skrattade längre bort.
”Sätt dig på bänken”, sa killen och ignorerade min kommentar Jag lät honom hjälpa mig upp från marken och till bänken.
”Vad heter du?” undrade han. Så kollade jag upp på honom. Han var söt, var det första jag konstaterade. För det var han verkligen. Jämna drag, vältränad. Han klädde sig till och med snyggt. Jag skrattade till och letade reda på en ny cigarett.
”Helvete, du blöder ju.”
”Jaha?” sa jag. Vad spelade det för roll? Så hörde jag hur något kom körandes på vägen. Jag tittade upp och fick syn på en buss. Den svängde in vid vägkanten och den snälla killen hjälpte mig fram till bussdörrarna.
”Leslie”, sa jag sedan. Utan att riktigt minnas om han frågat om mitt namn eller inte.
”Trevligt att träffas, Leslie”, sa killen och räckte fram handen. ”Adam.”
Jag log mot honom då bussdörrarna gled igen och bussen åkte sin väg.

Jag hade inga föräldrar. Det är något som hade blivit ganska uppenbart för de flesta. Jag menar jag bodde hos en 61 årig, förtidspensionerad, tant! Visserligen var den tanten min mormors syster eller något åt det hållet. Ja, jag hade inga far- eller morföräldrar heller. Jag menar, varför skulle jag annars bo hos min mormors syster? Tror till och med att de var halvsyskon. Inte samma pappa liksom. Har för mig att Ava, som kärringen nu heter, berättade en gång för några år sedan att hennes (och min mormors) mamma visst haft en ”affär” med ägaren till möbelbutiken (Han var snickare och sålde sina egna möbler, mysigt, va?) medan hennes man jobbade, och det hade tydligen slutat med att min mormor föddes. Pinsamt där…
Hur som helst så trodde Avas pappa att ungen var hans, det gjorde min mormor också. Men Ava hade tydligen vetat sanningen hela tiden, därför var hon inte så förtjust i min mormor, vilket jag ofta får höra. Vilket familjedrama! Inte för att jag bryr mig det minsta om dem. De är ju döda hela högen. Men att lyssna på Avas gnällande är nog värre än allt här i världen. Jävla kärring.

Okej, nog pratat om vad som hände på stenåldern och tillbaka till MIN verklighet.
Jag var 16. Hatade livet. Levde som om varje dag var den sista. Jag kanske till och med hoppades på att det skulle vara den sista också.
Jag hängde med de värsta typerna jag kunde hitta, de flesta var i 25 års åldern. Ja, det var ju inte så att Ava skulle föreställa någon typ av förälder åt mig eller så. Soc hade dumpat mig hos henne och hon gick bara med på det för att kunna fylla ut sin tighta pension med socialbidraget. Hon struntade blankt i vad jag gjorde så länge jag inte släpade in mina ”pundarpolare” innanför hennes prydliga dörrmatta. Åh, juste, hennes man dog för något tag sedan, alkoholist var han. Men hon tjatar jämt om hur mycket hon sörjer honom. Jag hann däremot aldrig träffa gubben. Slår vad om att han var en riktigt mysig prick med den där andedräkten alkoholister har.
Hur som helst hade jag ett litet rum i källaren, som gjorde att jag kunde smita ut genom fönstret när jag ville utan att störa eller väcka Ava. Passade mig utmärkt.
En gång var jag borta i två dygn och hon märkte det inte ens. Men det är bara för att hon har fullt upp med sina bokklubbar och syjuntor och dejter. Ja, du läste rätt DEJTER! Hon är ju lastgammal, ändå är hon tydligen en riktig pudding runt om ålderdomshemmen! UUURK!

Jag tror det var en tisdag då jag klampade in genom dörren till Avas fina tant-villa.
”Ta av dig skorna!” hörde jag Avas röst från köket. ”Jag vill inte se några lerfläckar på golvet.”
Jag suckade så högt jag kunde och sparkade av mig skorna så att de flög in i ett hörn i hallen med en rejäl smäll.
”Leslie!” skrek Ava tillbaka. Jag klampade vidare ut i köket.
”Vad?” frågade jag och spände blicken i hennes. Jag lovar att jag säkert kommer bli denna kvinnas död en vacker dag. En del av mig hoppas på snart, en annan del hoppas att hon lever tills hon blir hundra så att jag slipper hamna på nå jävla ungdomshem. Men samtidigt kan jag ju alltid sticka om hon faller död någon dag snart…
”För Guds skull säg inte att du kastade skorna i min vägg igen!” gnällde Ava och plockade ut en plåt med nygräddade kakor ur ugnen. ”Det blir märken.”
”Varför tror du jag gjorde det…?” mumlade jag och himlade med ögonen.
”Vad sa du?”
”… Varför har du bakat kakor?” sa jag och tittade på plåten.
”Jag ska ha tebjudning med några väninnor, så, snälla kan du hålla dig utomhus eller på ditt rum?”
”Visst, visst.” suckade jag och himlade än en gång med ögonen samtidigt som jag snappade åt mig en kaka.
”Hallå där!”
Jag ignorerade Ava och gick ner för källartrappan och in i mitt mörka rum i källaren.
”Du är precis som din gräsliga mormor!” hörde jag Ava muttra halvt för sig själv då jag gick.
Jag satte igång CD-spelaren jag snott från Avas vardagsrum redan andra dagen hos henne och lyssnade på ett rockband på högsta volym. Mest för att det skulle höras genom ventilerna och dra Ava till vansinne. Sen kastade jag mig på den obäddade sängen och började gnaga på min kaka.
En våldsam ringsignal började ringa, men jag hörde det inte pågrund av musiken. Däremot kunde jag känna hur min mobil vibrerade i fickan på de lågt skurna stuprörsjeansen som jag bar. Jag klev upp och sänkte musiken innan jag svarade i mobilen.
”Tjena!” sa en välbekant röst i andra änden.
”Hej…”, svarade jag utdraget och en aning irriterat. Det var Kevin. Jag hatade honom egentligen, han var 22 och jag tror att han var lite förälskad i mig.
”Vart har du varit hela dagen?” frågade han. Juste, jag glömde nämna att han var korkad också. Men samtidigt väldigt attraktiv, vilket jag INTE borde nämna…
”Det är tisdag, smartskalle, skolan!”
”Äh, skola är för amatörer!” Ja, ni kanske förstår hur han blev korkad nu… ”Det händer intressanta saker i kväll!” fortsatte han lyckigt. Det var anledningen till att jag över huvud taget pratade med honom.
”Som vad?” frågade jag.
”Sånt som du gillar, baby!” tjöt han töntigt. ”Jag kommer och hämtar dig på en gång.” Jag la på och reste mig än en gång från sängen. Jag gick fram till min helfigursspegel och tog en titt. Sedan slet jag av mig min svarta långärmade t-shirt och grävde fram en silveraktig liten topp (som visade mitt fina navelsmycke) som jag, vafan jag kan lika gärna erkänna det, stulit/snattat/baxat, kalla det vad du vill… Jag betalade inte för den i alla fall. Sedan drog jag på mig ett par svarta, höga boots, rufsade till håret och till alltihop drog jag på mig min jacka som jag alltid hade på mig. En sliten från 80-talet som en gång burits av min morsa.
Sist tryckte jag ner den sista biten kaka i munnen och mobilen i jackfickan innan jag klättrade ut genom fönstret och sprang bort till stället där Kevin brukade hämta mig i sin bil.