thestupidthings

Det var bättre än jag väntat mig. Musiken var på högsta volym, folk skrek och dansade för allt de var värd. Det var ett ’vattenparty’, Chris behövde inte ens tala om det för mig, nog för att det faktum att hon var genomblöt från topp till tå avslöjade det. Men jag såg vattensprinklerna i taket. De var egentligen där ifall det skulle börja brinna, men då och då satte de igång dem så att vattnet regnade över dansarna. Lite överallt på golvet fanns brunnar som samlade upp vattnet igen, och minskade risken för att någon skulle drunkna om de föll till marken. Alkohol inne i lokalen var förbjudet, precis som Chris berättat, eftersom det ökade risken för drunkning. Men i hörnen stod folk och sålde piller, som inte heller var lagligt (såklart), men ingen brydde sig. Reglerna sa bara att ingen alkohol fick tas med in i lokalen, inte något om att man inte fick vara påverkad.
Chris gav mig en menande blick och log sedan brett, jag hade uppenbarligen lyckats med vad hon bett mig om.
På torsdagen då Adam och hans kompis kommit in på videoteket hade hon fått någon konstig Chris-fix-idé om att Adam gillade mig, vilket Irma sedan hade påpekat motsatsen om, och därför hade hon praktiskt taget hotat och tvingat mig att bjuda med honom hit.
Jag gav henne en ilsken blick innan jag hoppade ner i vattnet från de sista trappstegen.

"Kom Adam!" skrek jag och drog honom med mig ut på golvet just som sprinklerna satte igång och alla på golvet skrek av lycka och köld när de iskalla vattendropparna landade på dem. Jag tittade upp mot taket och snurrade runt, runt, runt. Det här var livet, det underbara livet! Huvudet var överallt och ingenstans och allting snurrade.

Och så dansade jag, vi, alla. Rörde sig i takt till musiken, lät rytmen ta över en helt och hållet. Man var ett med alla och inget spelade någon roll längre. Jag höll mig intill Adam hela tiden. Om det var för att han inte skulle tappa bort sig eller för att jag trivdes i hans närhet vet jag inte. Chris såg jag knappt till alls. Vilket inte förvånade mig det minsta.

Om det inte vore för vattensprinklerna hade jag varit genomblöt i svett istället för vatten, och en tanke slog mig att det skulle bli väldigt kallt när det var dags att ta sig hem. Men jag sköt undan den tanken, jag var här nu och skulle ingenstans än på ett tag. Någon skrek något i en mikrofon, men jag hörde inte vad, jag lyssnade inte. Men plötsligt tittade alla upp i taket och tjöt som galningar. Jag tog ett steg närmare Adam och gjorde samma sak. Ett tjut började eka mot väggarna som om ett larm gått igång och skum böljade ner från en maskin i taket. Jag skrattade högt och hoppade upp och ner, snurrade runt i skummet som täckte oss.
Plötsligt var jag i Adams armar. Vi kunde knappt se varandra för alla de vita minibubblorna, så fick jag en skymt av hans ansikte, han tittade på mig och log det där gulliga leendet igen.
Och det nästa jag visste hade jag tryckt mina läppar mot det där leendet och han kysste mig tillbaka.
Så tystnade larmet, jag insåg vad vi höll på med och drog mig snabbt undan medan jag försökte undvika hans blick. Men jag kunde inte låta bli. Han verkade ha regerat på samma sätt men när jag tittade på honom log han blygt. Jag log tillbaka sedan återgick vi till musiken som om inget hade hänt.

Måste bara klaga lite på era kommentarer, de är ganska få (:

Jag vet inte riktigt varför jag följde med henne från Nichos fest. Kanske för att hon hade rätt, festerna såg alltid likadana ut. Samma människor, samma musik, samma dricka. Allt var en enda déjà vu känsla. Katie var annorlunda, var något tråkigt hittade hon på något roligare bara. Jag ville veta vad.

Bussen stannade och vi klev av. Först kände jag inte igen mig, men sedan såg jag fabriken torna upp sig framför våra fötter. Katie stod stilla och tittade upp mot himlen med spritflaskan i handen, hon drack små klunkar lite då och då.

"Vad gör vi här?" undrade jag. Hon tog blicken från himlen och gav mig ett hemlighetsfullt leende.

"Du ska få se", sa hon och började gå mot inhägnaden. Vi gick in genom grinden och vidare mot fabriken. Katie följde fabriksväggen runt tills hon fann en dörr med texten 'Tillträde förbjuden' på och öppnade den. Skulle vi in där? Jag sa ingenting utan följde bara efter henne in i mörkret.

"Den här vägen!" ropade hon till mig och jag märkte att hon kommit en bra bit framför mig. Plötsligt måste hon ha stannat upp för jag gick rätt in i henne. Då kan man förstå hur mörkt det verkligen var.

"Shh! Hör du?" viskade hon.

"Hör vadå?" frågade jag och trodde att hon menade att någon kom. Som en vakt eller något. Jag visste ju att området var stängt men ändå.

"Lyssna", sa Katie. Och det gjorde jag. Först hörde jag ingenting men sedan kände jag det. Ett dunkande, som från en bas, kändes i golvet. Så mindes jag alla rykten om partyn i fabrikskällaren. Var det sant alltså?

Katie fortsatte gå tills hon kom fram till en dörr med något skrivet med slitna, nästan utsuddade bokstäver på. Hon öppnade dörren och dunkandet blev högre. Bakom dörren fanns en trappa ner. Väl nedanför fanns ett litet, grått, betongrum med dålig belysning. Rummet var helt tomt om man inte räknar med den fula, mossgröna tvåmanssoffan och den enorma kille som stod intill en dörr, som mer liknade en tjock valvdörr än en vanlig dörr.

"Katie?" frågade han så fort Katie visade sig i det lilla rummet. Hon nickade och började gå mot honom.

"Vem är det här?" frågade han och gav mig en ogillande blick.

"En kompis bara", sa Katie och tittade på mig. "Han känner Chris." Jag hade ingen aning om vem Chris var, men jag låtsades förstås att jag kände honom.

"Ni kan lämna jackorna där inne", sa vakten och pekade på en annan dörr som jag inte sett tidigare. Katie tog av sig sin skinnjacka och räckte fram handen för att ta min munkjacka också. Jag tog av mig den och sträckte fram den. Bakom dörrarna fanns tonvis med skåp, troligast hade det här tillhört arbetarna under tiden då fabriken varit igång. I vissa av skåpen satt nycklar som det brukade göra på simhallen. Katie rusade längs skåpraderna tills hon hittade ett ledigt, kastade in jackorna och spritflaskan i skåpet och vände sig sedan mot mig.

"Har du något du är rädd om?" frågade hon. Jag tänkte efter och plockade fram min mobil, plånbok och nyckeln hem ur fickorna och lade in det i skåpet. Katie låste om och tog av sig högra skon för att trä gummibandet med nyckeln runt vristen. Sedan tog hon på sig skon igen och gick ut ur rummet. Vakten släppte in oss genom nästa dörr. Vi stod på avsatsen till ännu en trappa och dunkandet var nästan öronbedövande.

"Vem är Chris?" skrek jag.

"Du ska få se!" skrek Katie tillbaka. "Jag hoppas att du inte är rädd för vatten!" Så det fanns vatten i källaren? Jag följde Katie ner för trappan och tittade ut över folkhavet. Katie kunde inte sluta le. Överallt var det människor som dansade. Längst bort i lokalen kunde jag se ett DJ-bås. Högtalare var uppsatta i taket och skyddade med någon typ av plast. Hela rummet var gjort av betong precis som rummet ovanför varit. Och när jag tittade ner kunde jag se att golvet var täckt med någon decimeter vatten.

"Där är du ju!" ropade någon och kom fram till trappan. Hon som ropade kastade armarna om Katie.

"Adam, det här är Chris" presenterade Katie när tjejen släppt taget. ”Och vise versa…” Så Chris var en tjej? Jag tittade på henne och tyckte att det var något bekant med henne. Hon var dyngsur från topp till tå, men ändå lyckades jag placera henne tillslut.

"Du jobbar på videoteket, va?" skrek jag över musiken. Chris log och nickade.

Jag var tvungen att erkänna det. Men Adam var ganska söt…
Jag hade inte tänkt på det tidigare, men han passade faktiskt i sina en aning stora, slitna jeans och den där mörkgrå munkjackan. Hans hår var brunt och i ett enda ruffs. Och det där sneda leendet!
Okej, det måste ha varit alkoholen som pratade. Jag brukade inte tänka särskilt mycket på killars utseende så det måste ha varit alkoholen. Ändå hade jag inte druckit speciellt mycket, alls.
Jag fick syn på väggklockan i köket, tio över tio. Jag ville egentligen inte gå, det var mysigt att stå här och prata med ett nytt ansikte. Någon som faktiskt hade något intressant att säga och inte bara väntade på att man skulle bli tillräckligt full för att inte bry sig om vad som hände sen.
Men sedan det där som Chris hade sagt… Hon skulle hacka på mig i evigheter om jag inte gjorde som hon sagt.
Att bli utmanad av Chris var inte kul om man inte vann och det var omöjligt att säga nej, för det var samma sak som att förlora. Varför var hon tvungen att få sådana korkade idéer?
”Du råkar inte ha en mobil?” frågade jag lite besvärad.
”Visst”, sa han och plockade fram en liten svart sak ur fickan på jeansen.
”Jag skulle behöva ringa en kompis…”
”Det är lugnt”, han sträckte telefonen mot mig, men jag tog inte emot den. Istället bestämde jag mig för att utföra Chris galna idé, bättre än att hon skulle få för sig något så galet som att utföra utmaningen själv. För det handlade inte om att jag var feg eller att hon var galen, bara… Inte honom av alla pojkar i världen! Varför kunde det inte vara en främling från gatan?
”Tycker du inte den här festen är lite… tråkig?” frågade jag.
”Inte så farligt, men det kommer nog bli det.” svarade han.
Jag nickade och sträckte ut handen över diskbänken och snappade åt mig en nästan full vodkaflaska utan att egentligen ta blicken från Adam.
”Kom!” sa jag och började gå från köket och vidare ut till hallen. Jag slog till mig själv i pannan med handflatan, lite diskret. Jag kände mig så… Jag kunde inte riktigt sätta ord på det, men… Korkad, kanske?
”Vart?” undrade Adam.
”Du får se, det blir nog roligare än det här i alla fall.”
Jag gick över gården och ut på gatan med Adam i hälarna.
”Säg, vart ska vi?” ville han veta.
”Är det viktigt?” undrade jag och skruvade korken från flaskan och tog en klunk. Det brände lite i halsen. Jag gav Adam flaskan och han gjorde samma sak.
Vi kom fram till en busshållsplats lite längre ner på gatan och jag tittade på tidtabellerna innan jag slog mig ner på bänken. Adam gav tillbaka flaskan till mig och jag skruvade på korken igen.

Bussen kom, vi klev på och gick längst bak.
”Ärligt nu”, sa Adam. ”Vart är vi på väg?” Jag skrattade till lite och tittade på honom. Han verkade inte bekymrad eller ångra sig. Han verkade bara nyfiken.
”Jag kan inte säga, men jag lovar att det blir kul!” svarade jag. ”Och jag skulle behöva den där telefonen nu.” Adam plockade fram sin mobil igen. Jag slog Chris nummer och väntade på svar. Signalerna gick men ingen svarade. Tillslut lade jag på.
”Inget svar?”
”Hon ringer nog upp”, sa jag och gav tillbaka telefonen. Men Adam hann knappt ta emot den förrän den började tjuta.
”Svara du”, sa han efter en snabb titt på displayen. Jag tryckte på en knapp och höll mobilen mot örat.
”Katie, är det du?” hörde jag Chris skrika. I bakgrunden hörde jag dunket från högtalare.
”Ja, jag sitter på bussen nu.”
”Nu? Okej, gå in genom bakdörren till fabriken då! Jag väntar här inne.”
”Är det lugnt eller?”
”Ja, ja! Får du problem säg bara mitt namn.” Jag log lite för mig själv och skulle just till att lägga på. Självklart hade Chris kontakter vid ingången också.
”Och du!” Hörde jag.
”Ja?”
”Har du…?” frågade hon utan att avsluta själva frågan.
”Ja…” sa jag och lade på luren.
”Ska vi träffa den här som du snackade med?” frågade Adam då jag gav honom telefonen tillbaka. Jag nickade och lutade mig tillbaka i sätet. Det här kunde bli en intressant natt…

Vår plan från början hade ju varit minst ett inlägg om dagen. Och vi kanske kan komma dit senare, just nu har vi alla bara för mycket att göra. Men tack för att ni fortsätter titta in här och kolla efter nya uppdateringar!

Efter att ha suttit i soffan i en halvtimme blev jag törstig och reste mig för att hitta något att dricka.
”Ska du gå?” sa tjejen som suttit bredvid mig. Hon hade pratat non-stop sedan jag slog mig ner men jag kom inte ens ihåg hennes namn, Ruby? Eller var det Judy? Jag brydde mig inte.
Jag hade kanske gjort det om det inte vore för omständigheterna...
”Hm, ja”, sa jag till henne. ”Vill ha något att dricka.”
”Jag kan hämta åt dig om du vill!” erbjöd hon sig. Var hon desperat eller något?
”Behövs inte.” sa jag och lämnade henne kvar i soffan.
I köket gick jag fram till kylen och letade reda på en ölburk. Inte för att det var svårt att hitta, det var i princip inget annat än burkar i hela kylen.
”Kan du ge mig en också?” hörde jag en röst bakom mig. Först trodde jag att det var tjejen från soffan, men det var inte samma röst.
”Visst”, sa jag och vände mig om för att tappa haka. ”Här…” Jag gav burken till Katie.
”Tack”, log hon och blinkade med sina långa svartmålade ögonfransar. Hon var annorlunda sminkad än hon brukade. Hon var fortfarande svartsotig, men nu syntes också linjer med silverglitter längs med det svarta. Jag tittade rätt in i hennes ögon och blev tvungen att titta åt sidan. Hon skrattade lite och öppnade sin burk.
”Varför bjöd ni hit mig?” frågade hon. Jag tog en klunk från min egen burk och tänkte efter.
”Tänkte bara om du ville komma, Irma skulle ju hit”, sa jag med en axelryckning.
”Jag gör inte allt med min syster”, flinade hon och lutade sig mot köksbänken. Inte förrän då fick jag en titt på hela henne. Hon hade trasiga nätstrumpbyxor på sig, ett tight linne, i mörklila och genomskinligt svart tyg, med smala band och en svart midjekjol som var vid och väldigt kort. Hennes hals var täckt med långa halsband i mörka färger. Förutom ett, som föreställde ett kors i vitt guld. Över alltihop hade hon en svart skinnjacka och sina vanliga kängor på fötterna.
”Hade du tänkt gå snart?” frågade jag.
”Va?” Hon misstolkade nog min fråga.
”Ja, alltså, du har jackan på dig…”
”Åh”, sa hon och tittade på sina armar som var knutna över bröstet. ”Ja, jag ska till annat ställe om en stund.”
”Men du kom hit först?” frågade jag. Hon log lite och tittade ner i golvet ett ögonblick.
”Ja, men”, började hon. ”Jag skulle ha kommit hit vilket fall, även om jag inte blivit bjuden.” Jag flinade åt henne.
”Vadå, brukar du planka in på fester, eller?” Hon skrattade och drog vänsterhanden genom det tjocka, långa håret.
”Det är roligare än det låter.” skämtade hon. ”Du borde testa.”
”Roligare?” skrattade jag. ”Som att man inte känner någon?” Hon nickade.
”Sen all gratis sprit folk lämnar i köket”, hon nickade menande mot diskbänken.
”Du skämtar, va?” Jag tog ännu en klunk från burken.
”Ja”, svarade hon. ”Men jag gillar de här typerna av fester, man vet aldrig riktigt hur det slutar.”

”Här är hon ju!” fnittrade Irma, som just kommit in i köket, och vände sedan blicken mot mig. ”Och han med…”
”Tjaa!” sa Nicholas utdraget, som kom in efter henne. ”Har ni trevligt?”
”Toppen”, sa Katie och drog ihop munnen lite. Hon gillade verkligen inte Nicho.
”Skulle inte du dra snart?” sa Irma lite sluddrigt.
”Jag ska”, svarade Katie som inte alls verkade påverkad.
”Bra!” Irma gav Katie en klapp på axeln. ”Jag kommer inte hem alls i natt, tror jag…”
”Lika bra det”, sa Katie.
”Eller hur!” grimaserade Irma. ”Kom älskling, vi går!” Nicholas som redan hållit en arm kring Irmas midja tog ett hårdare grepp om henne. Innan de gick sin väg tittade han över axeln, gav mig en segrande blick och mimade 'Yes!'. Jag himlade med ögonen.

”Är du inte orolig för henne?” frågade jag. Katie ryckte på axlarna.
”Hon kan ta vara på sig själv.” sa hon och tittade åt det håll de just gått. ”Dessutom är det här bara en fest med folk i skolan hemma hos någon hon känner...”

Jag tog god tid på mig att ta mig till Nicholas. Jag ville inte ens dit.
Dumma, dumma Chris! Hon hade kommit upp med en ’plan’ och det drev mig till vansinne. Men nu hade jag inget annat val än att gå till den där festen.
”Katie!” skrek Tyra för tredje gången. ”Dra någon gång!”
”Jag är på väg!” skrek jag tillbaka och kom ut från mitt rum.
I hallen stod Tyra med armarna i kors, bredvid stod Freja och såg ut som om hon redan druckit lite för mycket.
”Oj, någon har klätt upp sig”, sa Freja och blinkade åt mig. Jag höjde högra ögonbrynet och gick för att dra på mig kängorna och min skinnjacka med blixtlås.
”Ni ser ut att ha gjort samma sak…” De var båda klädd i tighta, alldeles för ungdomliga, kläder som framhävde varje form på deras kroppar. Tyra höll ett glas med en genomskinlig, rosa drink i handen.
”Självklart”, skrattade hon och tog en liten klunk från drinken.
”Vad är det där?” frågade jag och tittade på det halvtomma glaset, jag kunde verkligen behöva något nu.
”Ingenting för småbarn.” sa Freja och blinkade till mig igen. Jag himlade med ögonen och tog glaset från Tyra.
”Vad gör du!” sa Tyra och skulle ta tillbaka glaset från mig, men jag satte det mot mina läppar och drack det sista som var kvar.
”Det smakar smultron…” sa jag och gav tillbaka det nu tomma glaset. Freja skrattade, och verkade inte kunna sluta.
”Nu måste jag ju göra en ny!” klagade Tyra. ”Stick nu!” Det gjorde jag också, utan att säga ett enda ord till.

Det var kallt ute, men Nicholas bodde inte så långt borta. Däremot skulle det bli jobbigare att ta sig till fabriksområdet senare. I värsta fall kunde jag åka taxi, eller ringa Chris och be henne skicka någon för att hämta mig.
Det var inga problem att hitta vilket av alla de identiska hus som tillhörde Nicholas eftersom man kunde höra musiken över hela kvarteret.
Utanför dörren stannade jag till ett ögonblick, jag kunde ju bara vända om och gå till fabriken istället. Men innan jag hann bestämma mig for dörren upp och två glada men fulla människor vinglade ut.
”Tjena!” skrek den ena. Jag nickade och klev in över dörrtröskeln.
Det var livligt och allmänt jobbigt där inne, men det gjorde inget alls.
Jag satte kurs mot köket.

Fredagskvällen kom fortare än jag trodde. Danny kom hem till mig efter middagstiden och vi gick upp på mitt rum efter att han varit artig mot både morsan och Mitch.
”Kolla vad jag snodde från farsan!” sa han så fort dörren stängdes. Han tog fram en flaska ur jackärmen. Jag tog emot den och läste etiketten.
”Gin?”
”Jag brukar inte stjäla från farsan, tänkte bara inte på att skaffa något eget…”
Jag skruvade upp korken och drack direkt från flaskan. Smaken var torr och inte speciellt god. Men jag försökte lugna mina egna nerver. Varför jag var nervös hade jag ingen aning om. Jo, jag visste, men jag ville inte erkänna det ens för mig själv.
”Ta det lugnt nu!” sa Danny och tog flaskan ifrån mig. ”Vi måste väl ta oss härifrån först!”
”Jo, kanske”, höll jag med och letade reda på min mobiltelefon. Jag drog ett djupt andetag. ”Vi drar.”

Hemma hos Nicholas var det fullt. Halva skolan hade fått reda på festen och alla hade såklart kommit. I köket stod halvtomma spritflaskor redan utspridda tillsammans med läsk att blanda ut med och ölburkar.
”Vad var klockan när du började, egentligen?” frågade jag Nicholas som redan var rejält dragen.
Han ryckte på axlarna och kisade mot mig. Tidigt gissade jag.
”Typ, efter skolan?” svarade han och tittade på väggklockan i köket, jag följde honom med blicken. Klockan var strax efter nio. Jag skakade på huvudet och hällde upp något jag inte visste vad det var i ett glas och smakade... 
”Är Katie här?” undrade jag eftersom jag hade sett Irma tidigare.
”Vet inte…” sa Nicholas. ”Irma!”
”Hej Nicho”, fnissade Irma som nyss dykt upp.
”Har du sett Katie?” Irma blev genast allvarlig och tittade på Nicholas med något irriterat i blicken.
”Nej, men hon kommer väl snart.” Nicholas vände sig mot mig.
”Du hörde damen!” flinade han och lade armen om Irma som genast lyste upp.

Jag suckade, så tyst så att ingen hörde det, och lämnade köket. Det var verkligen fullt med folk. Det satt till och med människor i trappan ute i hallen och pratade med varandra. Musiken var öronbedövande, så det var konstigt att de ens hörde varandra. Jag gick in i vardagsrummet och fick syn på Danny med armarna kring en tjej jag aldrig sett tidigare. 
Jag slog mig ner i soffan, bredvid en tjej som jag visste gick i åttan, så fort jag märkte att det fanns en ledig sittplats.
”Hej Adam”, sa tjejen. Jag nickade till henne.

Skoldagen på fredagen gick betydligt fortare än torsdagen. Det kan ha berott på att vi slutade tidigare på fredagar. Adam och hans kompis hejade på mig i korridoren, det gjorde mig besvärad.
Irma kom ikapp mig på vägen hem.
”Vad menar de med att du ska med på Nichos fest ikväll?” frågade hon och halvsprang bredvid mig.
”Vilka är ’De’?” frågade jag.
”Nicholas!”
”Åh”, svarade jag. ”Att jag ska dit kanske?”
”Varför ska du alltid hålla reda på vart jag går?” bråkade Irma. ”Det är inte precis så att jag springer runt och tar reda på vad du gör när du sysslar med alla dina konstigheter!”
”Jag springer inte efter dig!” Jag stannade till när jag sa det men började genast gå igen med knutna nävar.
”Inte?” sa Irma ilsket. ”Hur kommer det sig att du alltid dyker upp när jag är bjuden på fest då?”
”Hur vet du att det inte är tvärt om? Jag går på fler fester än vad du gör.”
”Ja, men du går även om du inte är bjuden, det är typ din och Christinas policy eller så. Men du är inte bjuden på den här festen så stanna hemma!”
”Jag kan inte stanna hemma, Tyra har redan kastat ut oss om du minns?” försvarade jag mig. ”Dessutom är jag visst bjuden!”
”Av vem?” Nu var det Irmas tur att stanna upp.
”Jag vet inte, den där killen Adam och hans kompis bjöd mig igår…”
”Adam och Danny? Varför?” pep Irma av ilska. ”De gillar inte ens dig!”
”Kanske inte, men de bjöd mig i alla fall.” Irma lade armarna i kors över bröstet med fortsatte gå bredvid mig.
”Oroa dig inte, jag ska inte stanna länge”, lovade jag för att pigga upp henne lite.
”Nä, nä…” Hon trodde mig så klart inte.
”Som jag sa, oroa dig inte, jag har andra planer till senare med Chris.”
”Åh…” Irma saktade farten lite, men ökade den genast då hon märkte att hon kom efter. ”I så fall, kan du fixa dricka?”
”Aldrig!” skrek jag utan att tänka efter.
”Kom igen!” tjatade Irma.
”Gör det själv.” sa jag. Aldrig att jag tänkte skaffa fram sprit till min yngre syster. ”Eller be Tyra…”
”Jag tänkte göra det först men hon kanske kommer med en hake…”
”Du har ju redan något att komma med…” Jag förstod inte varför jag hjälpte henne med det här.
”Va?”
”Ja, alltså…” började jag och visste inte riktigt om jag ville berätta för henne. ”Säg att du inte håller dig undan ikväll om hon inte fixar åt dig.”
”Ärligt”, Irma tittade på mig med något intensivt i blicken. ”Funkar utpressning på henne? Kastar hon bara inte ut mig från balkongen, eller så?”
”Om hon verkligen vill ha oss borta från lägenheten i kväll så.”
”Wow, varför har jag aldrig testat det tidigare?”
”För att hon kommer bli tok-förbannad om det inte funkar?” frågade jag och höjde på ögonbrynen. ”Eller som du sa, kastar ut dig från balkongen…”
”Du försöker bara sätta dit mig eller hur?”
”Knappast…” muttrade jag.

Men vi lovar att fortsätta skriva på tåg och flyg så att vi kan publicera nästa inlägg redan på söndag då vi är tillbaka.
Åh, jag kommer också lägga ut ett inlägg med Katie senare i kväll innan jag åker.

Ha en trevlig helg!

/Crew

”Kom igen, vi borde bjuda henne!” hade jag sagt på vägen ifrån skolan.
Vi var båda på väg till centrum för att köpa något att dricka och röka.
”Visst, hon är ju snygg och så… Men tror du inte att Irma redan bjudit henne?”
”Jag vet inte, hon har ju varit på våra fester förr, men…”
”Hur får vi tag på henne då?” undrade Danny. ”I morgon, i skolan?”
”Antar det”, sa jag och öppnade dörren till videoteket. ”Eller nu…?”
Vi blev båda förvånade när vi fick syn på Katie i kassan på videoteket. Jobbade hon här? Tydligen, hon hade en skjorta på sig med videotekets logga på.

”Du heter Katie, va?” sa jag, hon nickade till svars. ”Och är Irmas syrra?” Jag kände mig ganska fånig men räckte fram pengarna för att betala för drickan och cigaretterna.
”Ja”, svarade hon och tog emot pengarna.
”Nicho ska ha fest i helgen, du borde komma.” sa Danny. Jag höll andan och väntade på svar. Varför gjorde jag så!?
”Visst, jag vet redan”, svarade Katie och log lite tafatt.
”Schyst”, sa Danny och tog sakerna från disken, vi log båda fåraktigt och gick.
”Det där var…” började jag när vi kom ut på gatan igen.
”Onödigt? Pinsamt?” fyllde Danny i. Jag nickade och skrattade.

De senaste dagarna hade jag inte kunnat få henne ur huvudet, jag förstod inte varför, jag kände henne inte och jag skulle troligast inte lära känna henne heller. Men det var ändå något som drog mig till henne. Jag var nyfiken på henne. Hon var så annorlunda…

Danny öppnade korken på drickan och tog en rejäl klunk.
”Vill du ha?” undrade han, men jag skakade bara på huvudet.

Skolan på torsdagen var seg. Kröp långsamt fram som morgondimman, så jag kunde ärligt säga att det var skönt att komma till videoteket och Chris efter lektionerna.

”Hur var skolan?” undrade hon då jag bytt om till min jobbskjorta. Jag hade till och med dragit på mig ett par slitna, trasade jeans på morgonen (Ron skulle bli glad).
”Toppen!” sa jag överdrivet och ställde mig på min plats bakom disken. ”Hur har det varit här?”
”Lika segt som vanligt så… Toppen!” Hon härmade min överdrivna glädje i slutet på meningen. Jag flinade lite åt henne och hon lipade med ett leende tillbaka till mig.
”Du”, började Chris efter en stunds tystnad. ”Vad gör du på fredag?”
”Jag vet inte, Tyra vill ha ut mig ur lägenheten”, sa jag och tänkte efter, vad var det jag hade tänkt göra? ”Så jag funderade på att gå på någon fest som Irmas kille ska ha.” Jag var inte precis bjuden men jag var inte objuden heller.
”Ska du hålla koll på henne, eller?” skrattade Chris.
”Inte precis”, svarade jag. Jag var alltid orolig för min syster, orolig att hon skulle bli som mig eller, ännu värre, Tyra. Men hon var inte så, hon hade gränser och höll sig oftast till dem. Nej, fester gick jag på för min egen skull.
”Jag vet något roligare än dina skolpartyn”, sa Chris.
”Vadå?” Jag höjde på ögonbrynen, Chris syn på skoj brukade vara en aning annorlunda. Inte för att jag hade något emot det men ibland gick det till och med över mina gränser. Oftast när det kom till ’Jag bryr mig inte om någonting’ -delen.
/> ”Du vet de där partyna som brukar vara i källaren på fabriken.” Jag nickade, alla hade hört talas om det men ingen visste om det var sant eller inte eftersom första regeln när man kom dit var att aldrig berätta för någon att man varit där. Mest för att det inte skulle sprida sig så långt att polisen skulle dyka upp.
”Jag ska dit.” Jag sa ingenting, jag var inte förvånad att Chris hade skaffat sig sådana kontakter och jag visste att hon tänkte bjuda med mig. Självklart ville jag med. Det här var något jag aldrig varit med om tidigare och jag gillade nya erfarenheter.
”Hur är det med alkoholen?” frågade jag.
”Oroa dig inte, jag vet vad du gillar.” Jag tittade lite skeptiskt på henne, jag menar det smakar oftast skit och jag drack inte för att det var gott utan för att det får en att slappna av och tänka på ett helt annat sätt, ett sätt jag gillade. ”Fast sprit är förbjudet därnere...”
”Jag är med, låter mycket roligare än Nicholas fest!”
”Det kommer bli så kul!”, sa Chris och skuttade till av glädje.
”Jag hoppas det”, sa jag och log mot henne.
”Tänk dig alla snyggingar som kommer vara där!” skrattade hon men kom av sig då två kunder kom in i butiken. ”Åh, på tal om snyggingar!” Hon viskade i mitt öra och jag tittade upp. In kom två killar i min ålder och jag kände genast igen dem. De gick i min skola, i min parallellklass till och med. Men jag kunde inte komma ihåg namnen på dem, de var båda kompisar till Nicholas. Och den ena killen kände jag igen från franskalektionerna, Adam hette han kanske?
De skulle ha cigaretter så klart och en 1,5 liters läsk.
”Du heter Katie, va?” sa Adam. Jag nickade åt honom. ”Och är Irmas syrra?” Jag höjde på ögonbrynen.
”Ja”, svarade jag och tog emot pengarna från honom.
”Nicho ska ha fest i helgen, du borde komma.” sa killen jag inte ens visste namnet på. Så var man officiellt inbjuden…
”Visst, jag vet redan”, jag log lite åt dem. Mest för att visa att diskussionen var över.
”Schyst.” De fattade vinken och lämnade butiken.
”Känner du de där?” undrade Chris, grimaserade lite och följde dem med blicken med ett leende på läpparna.

Vi vill veta precis vad ni tycker så att vi vet hur ni vill att historen ska fortsätta.

Vad vill ni läsa, vad vill ni se?

Vi skriver det ni vill. Så kommentera.

Vill ni inte berätta vilka ni är så kan ni alltid vara anonyma,

vi vill bara veta hur vi ska kunna göra den här bloggen bättre.

/Crew

Det var ofattbart lugnt hemma, inget bråk, inget tjat, inget skrik. Mitch satt lugnt och tyst vid teven i sin favoritfåtölj efter middagen. Alli satt på golvet nedanför och lekte med sina dockor och mamma satt i soffan och sydde på något.

Sy hade hon aldrig gillat innan hon träffade Mitch. Hon hade varit helt annorlunda på den tiden. Det kan ju ha berott på att hennes man varit en otrogen missbrukare som slog sin fru. Men hon var så annorlunda då. Jag mindes inte så mycket från den tiden eftersom jag var ganska liten, men Aron brukade berätta ibland om hur cool och självsäker hon varit en gång i tiden.
Hur hon hade stått upp för sig själv och tagit konsekvenserna för det, vilket oftast betydde ett slag eller två från hennes påverkade man, men hon hade aldrig varit rädd för min pappa trots att han var en idiot.

Mitch hade förändrat henne, format henne till den fru han kunde vara stolt över och skryta om för sina arbetskamrater.
Han var en perfektionist och jag förstörde hans perfektion. I hans ögon var jag inte en del av familjen, bara bieffekter från hans frus tidigare liv. Något som måste göras åt. Han visste hur han skulle göra det också. Han visste att jag skulle försöka ta mig härifrån, precis som Aron, så fort jag fick chansen.
Och självklart hade han rätt. Jag skulle ta mig härifrån så fort som möjligt.
Om jag hade orkat stanna och lyssna på Mitch skitsnack skulle jag ha gjort det bara för att det skulle göra honom tokig. Men jag ville inte, orkade inte. Hur som helst hade jag ett helt år kvar i skolan att gå igenom innan jag kunde packa väskan och dra för alltid.
Jag hade allt planerat, först skulle jag gå ut skolan här, sen om jag kunde komma in någonstans så att jag kunde plugga vidare skulle jag flytta till Aron och bo hos honom tills jag fyllde arton. Om jag inte kunde plugga vidare skulle jag ta ett jobb någonstans, vart som helst men inte här.

Jag tillbringade inte kvällen i vardagsrummet med resten av familjen, mest för att jag inte hörde hemma där med dem. De ville inte ha mig därinne. Ingen av dem. Mitch ville inte ha mig i soffan för att han tyckte illa om mig. De andra ville inte ha mig därinne för att de var less på att tjafs. Jag ville inte vara där för att, ja…

Nästa gång jag vaknade lyste solen in genom mitt sovrumsfönster, det var kokhett under täcket men jag öppnade inte ögonen, ville inte lämna Drömmarnas Land riktigt än. Undra vad klockan var? Tänkte jag allt eftersom mitt medvetande började komma tillbaka till mig. Men jag rörde mig fortfarande inte.
Det smällde till i ytterdörren. Var det någon som kom eller gick? Det fick jag snart reda på eftersom det som hände näst var att min sovrumsdörr flög upp och någon rusade in med arga steg. Bara det inte var Tyra!
”Vad fan sover du nu för?” gormade Irma. ”Jag har fått täcka för dig hela dagen!”

Vad pratade hon om? Jag vände mig åt hennes håll och öppnade mina ögon. Först såg jag ingenting, sedan fick jag syn på min syster som stod framför min säng iförd skoltröja och allt. Men hon såg inte arg ut, inte alls som hon nyss låtit.
”Vad har hänt?” frågade hon oroligt.
”Ingenting, vad jag vet”, kraxade jag fram. Min hals var alldeles torr.
”Varför har du gråtit?” ville Irma veta. Först blev jag förvånad sedan kom jag ihåg natten. Jag suckade.
”Jag vaknade i natt när Tyra kom hem, hon väckte en massa tankar…” Irma nickade kort men långsamt. För ett ögonblick såg hon helt tom ut.
”Jag sa att du var sjuk, ifall du undrade.” Jag tittade frågande på henne. ”I skolan!” fortsatte hon för att sedan lämna rummet lika hastigt som hon kommit.

Jag satte mig upp i sängen, gäspade och tittade på klockan. Den var halv fyra på eftermiddagen! Jag hade sovit bort hela dagen. Jag gick in på badrummet och vidare in i duschen och duschade så länge att varmvattnet tog slut innan jag drog på mig ett par slitna joggingbyxor och en för stor collegetröja. Sedan gick jag ut i köket, gjorde mig en kopp te och satte mig vid bordet.

Skolan på onsdagen var i alla fall ett levande helvete. Mitch var rasande för att jag kommit hem så sent och körde världens längsta predikan för mig vid frukostbordet. Jag minns inte ens vad han sa eftersom mitt huvud värkte och jag ville inget hellre än att gräva ner mig själv på gården. Och eftersom jag inte lyssnade på predikan blev Mitch ännu argare tills han inte visste vart han skulle ta vägen, så han lämnade bordet knallröd i ansiktet.
”Det där var väl onödigt, Adam!” utbrast mamma upprört.
”Vadå?” frågade jag.

Skolan var ännu värre. Konstigt nog var min första tanke när jag kom fram till skolgrindarna inte det vanliga ’Välkommen till nästa helvete’ -grejen, utan ’Undra om Katie är här’. Jag vet inte ens varför hennes namn kom upp i mitt huvud, jag kände henne inte ens.
Ändå gick jag där och tänkte på henne. Så fick jag syn på Irma och letade i folkmassan på skolgården för att se om Katie var där också. Men det var hon inte.
Danny smög upp bakom mig och jag hoppade nästan till då han tog tag i mina axlar och puttade mig framåt.
”Hur är det?” undrade han och kom upp bredvid mig istället med armen om axlarna.
”Bra…” svarade jag frånvarande.
”Vem letar du efter, jag är ju här!”
”Va?” frågade jag och tvingade mig själv att titta på Danny. ”Ingen…”
Danny ryckte på axlarna och vi fortsatte in i skolbyggnaden.
”Du”, frågade jag då vi var på väg till kemisalen. ”Vad vet du om Katie, egentligen?” Danny tittade på mig med undran i blicken.
”Öh”, började han och verkade fundera. ”Hon är väl typ en av de snyggaste och deppigaste tjejerna i hela plugget?” Jag sa ingenting så Danny fortsatte.
”Jag menar, hon ser alltid sådär elak eller arg ut, inte alls som Irma som alltid är glad. Dessutom hänger hon typ inte med någon.”
”Ja”, han hade faktiskt rätt. Ingen visste, antagligen, något om henne. ”Men Irma, då?”
”Vad menar du?” undrade Danny.
”Ja, men vet man något om henne då? Jag menar typ bakgrund och sånt skit.”
Danny ryckte på axlarna.
”Jag tror inte ens att Nicho varit hemma hos dem”, sa Danny. ”Varför undrar du?”
”Äh, inget. Nyfiken bara”, svarade jag och vi gick in på lektionen.

Irma var hemma då jag kom hem. Hon satt invirad i en filt i soffan och tittade på teve.
”Var är Tyra”, frågade jag och satte mig bredvid henne. I ögonvrån kunde jag se Irma rycka på axlarna.
”Hon jobbar väl skulle jag tro.”
”Okej”, svarade jag en aning frånvarande.
”Judy erbjöd mig cigg idag efter tennisen, sa att hon fått dem från dig.” mumlade Irma knappt hörbart.
”Ja, hon kom in på videoteket”, sa jag. ”Hon låtsades som om hon inte visste att jag jobbade där.”
”Jag gillar inte henne.” sa Irma.
”Hur är det?” undrade jag.
”Bra…”
”Säkert?”
”Ja, sluta fråga hela tiden!” Irma fräste åt mig så jag lämnade rummet och gick in på mitt rum istället, lade mig på sängen och satte igång min iPod. Innan jag visste ordet av slumrade jag till och somnade.

Jag vaknade av att något for i golvet. Lampan var fortfarande tänd i rummet märkte jag när jag slog upp ögonen. Någon förde oväsen ute i hallen. Jag klev försiktigt upp och tittade på klockan; 2.44
Min dörr stod fortfarande på glänt och jag tittade ut genom springan. Det var Tyra.
”Är du okej?” frågade jag försiktigt.
”Vad gör du uppe?” undrade Tyra.
”Jag vaknade…” mumlade jag. Tyra kom närmare och jag kunde känna doften av alkohol från henne. ”Vart har du varit?”
”Lite här och där, spelar det någon roll?” sluddrade hon. ”Jag är din morsa, glöm inte det.” Hon tryckte sin handflata mot min panna som om hon ville trycka in mig på mitt rum igen. ”Gå och sov!” Jag drog in huvudet, tillbaka till mitt rum, stängde dörren och släckte lampan sedan kröp jag ner under täcket i sängen. Men jag kunde inte somna om. Först låg jag bara och tänkte på Tyra, sedan började tankarna vandra vidare till en massa olika saker som jag försökte förtränga, men det gick inte. Tillslut låg jag där och lät tårarna rinna ner för mina kinder och ta med sig sminket jag inte hade tvättat bort…

/Crew

Mitch hade varit sen till middagen så jag, mamma och Alli hade börjat äta utan honom. Det hade vi aldrig gjort om det inte vore för att han hade ringt och gett oss tillåtelse. När han väl kom hade vi nästan ätit klart. Klockan var nära sju och jag fick inte lämna bordet förrän Mitch också ätit upp allt på sin tallrik.

"Lugnt om jag går från bordet?" frågade jag mamma då jag ätit klart. Mitch grymtade till och fick mamma att funderade en extra sekund innan hon svarade.

"Inte förrän alla ätit upp, Adam." Först gjorde jag bara som jag blev tillsagd, men när Mitch segade med vilje började det krypa inom mig. Han berättade skämt efter skämt, historia efter historia och när klockan var tjugo i åtta lämnade jag bordet ändå.

"Hallå där!" röt Mitch.

"Jag ska iväg åtta och du segar med vilje!"

"Du ska ingenstans, det är vardagskväll!" Jag lyssnade inte utan stegade bara ut i hallen, drog på mig skorna och gick. Jag hämtade cykeln ur garaget, det var en mountainbike som jag fått efter många om och men på min trettonde årsdag, och trampade iväg mot Dannys hus. Han bodde närmare skolan i ett radhus med sin familj och en enorm hund som hette Bobby. Hunden bodde mest ute på den inhägnade gården och jag hälsade vänligt på den stora klumpen med hår innan jag plingade på.

Dannys mamma öppnade och log vänligt mot mig.

"Är Danny inne?" frågade jag.

"Jadå, jag tror att han är på väg ut", svarade hon och gick in i hallen, jag följde efter henne. "DANNY!"

"Vad är det?", ropade Danny medan han rusade ner för trappan. "Åh, hej Adam. Jag sa ju att jag skulle komma till dig."

"Jag vet, men jag var tvungen att komma ut ur huset..."

"Kom, vi drar!" Danny tog fram sin cykel sen for vi ner för backen och vidare mot fabriken. Det tog oss drygt tjugo minuter att cykla hela vägen. Liam och Nicholas var redan där då vi kom. De hade till och med tagit av sig sina tröjor och stod och uttrade i badbyxor.

"Helvete vad kallt det är!" garvade Liam. Jag satte mig på den lilla muren som slingrade sig kring området. Nicholas rusade fram och tillbaka för att hålla värmen. Han gick fram till sin moped och hämtade sin ryggsäck.

"Någon som vill ha något att dricka?" frågade han och tog fram en burk öl från väskan, han kastade den till mig och jag fångade den, sedan tog han upp två till innan han kastade hela väskan till Liam.

"Alkoholen gör dig varm." Liam plockade fram en egen burk och öppnade den.

"Nice!" utbrast Liam och tog en klunk "Någon som har cigg?"

Danny tog fram något ur jackfickan och kastade över det till Liam. Jag gick fram till honom och tog paketet av honom då han tagit en cigarett.

 

"Då kör vi!" Nicholas gjorde sig redo genom att hoppa lite upp och ner. Han och Liam gick fram till dammkanten och tittade ner i det grumliga vattnet. Tur för dem att det var mörkt ute.

"Varför gör ni ens det här?" undrade jag.

"På tre!" garvade Danny. "Ett, Tvåå..."

"Nej, fan, vänta!" pep Liam.

"TRE!" Nicholas kastade sig i dammen och drog med sig Liam i farten.

"Woooooh!" hörde jag Nicholas ropa då han kom upp till ytan igen.

"Helvete! Kallt!" skrek Liam.

"Hahaaa!" skrattade Danny och kastade sig i efter dem. Jag satt kvar på muren, drack min öl och rökte en andra cigg medan jag skrattade åt de andra. Liam skyndade sig upp ur dammen och skakade av köld. Resten av kvällen satt vi där på muren ända tills Nicholas ryggsäck var tom. Jag och Danny cyklade hem vingligt i långsam takt och jag var inte hemma förrän efter ett.

Det var svårt att smyga sig in utan att välta något, inte för att jag var särskilt full, mest för att jag inte kunde se något i mörkret. Men på något sätt lyckades jag komma upp till mitt rum och krypa i säng.

Efter skolan gick jag ner till centrum till videoteket som låg intryckt mellan ett Starbucks och ett internetcafé.
”Katie!” ropade Chris högt då jag kom in i butiken. ”Äntligen sällskap, det har varit dötrist här hela dagen!”
”Chris.” hejade jag med ett leende och gick vidare in till personalrummet. Jag jobbade här de flesta vardagskvällarna och ibland på söndagarna. Chris, som egentligen hette Christina, var en tjej som nyligen fyllt 18. Hon hade inte heller varit särskilt duktig i- eller intresserad av skolan. Däremot hade hon nyligen gått ur gymnasiet och tagit jobb på videoteket. Hon hade tidigare bott inne i stan men flyttat ut hit eftersom man kunde få tag på billigare lägenheter här. Hon var okej, lite väl livlig kanske, men jag gillade henne och vi hade mycket gemensamt.
Jag drog på mig min arbetsskjorta, en röd med butikens logga tyckt på fickan som satt på högra bröstet.

Skjortan var stor och täckte hela min långa gråa tröja som jag hade satt på mig tidigare den morgonen. Därför såg det ut som om jag enbart hade arbetsskjortan på mig. Jag kavlade upp ärmarna till armbågarna och drog halsbanden över skjortan. Fäste namnskylten under loggan på fickan och tog mig en titt i spegeln. Arbetsgivaren skulle inte bli glad om han kom in ikväll. Jag gick in bakom disken till Chris som stod och lekte med datasystemet. Hon gav mig en hastig blick.
”Vadå?” muttrade jag och satte mig på en stol längre bak. ”Jag hann inte hem för att byta om och jag tänkte inte så långt i morse.” Chris log.
”Vi kanske kan locka kunder med dina ben i alla fall.” Chris hade alltid skämtat om mina ben. Hon själv var medellång och formig. Hon hade långt, lockigt mörkrött hår, jag kände inte till hennes naturliga hårfärg, och bruna ögon. Hon var en riktigt söt tjej och hon hade ett fantastiskt självförtroende.
”Jag tänkte ta en rast, vill du ha något från Starbucks?” undrade hon efter en stund.
”Kaffe?” skämtade jag. Chris räckte ut tungan åt mig. ”Det spelar ingen roll, vad du tar.”
”Okej”, flinade Chris och sträckte på sig. Hon trippade iväg mot utgången och försvann.
Bara några minuter senare kom två tjejer i min ålder in. Jag gillade inte när folk i min egen ålder kom in på videoteket, oftast var det snattare eller sådana som bara köpte en läsk eller godis. Jag gillade egentligen inte det här jobbet alls och jag skulle inte ens ha jobbat om det inte vore för att jag behövde pengarna. Tjejerna fnittrade och tittade på de senaste filmerna som kommit ut. Sedan gick de vidare till snackdelen tog en påse chips och ett par burkar apelsinläsk innan de kom fram till kassan.
”Katie?” sa ena tjejen när jag gick fram till kassan för att ta betalt av dem.
”Ja…” mumlade jag och tittade på tjejen som frågat. ”Judy, eller hur?”
”Jag visste inte att du jobbade här!”
”Men det gör jag.” sa jag och slog in summan i datorn.
”Åh, vi vill ha ett paket…” sa Judy och tittade menande på mig innan hon tittade ner i disken. Jag suckade och gick efter ett paket cigaretter och släppte det på disken vid Judy och hennes kompis. Jag himlade med ögonen och tog betalt.
”Tack”, log Judy innan de gick. Judy var en av Irmas vänner, eller, nej, hon ville vara en utav Irmas vänner. De gick i samma klass och jag visste att Judy inte rökte. Jag fick ju egentligen inte sälja till de som var yngre än arton, vilket är självklart, men jag och Chris hade diskuterat det där. Jag var fortfarande bara femton, jag jobbade i en butik som sålde cigaretter och jag köpte själv. Hade jag rätt att neka andra att göra samma sak? Antagligen var jag tvungen, men jag gjorde det inte. Judy var en tönt som ändå inte skulle komma tillbaka och köpa det en gång till. Hon skulle antagligen inte ens röka de där cigaretterna, hon skulle gå runt och ha dem i sin väska.
Chris kom tillbaka med två plastmuggar från Starbucks med gröna sugrör och allt.
”Vad har du köpt?” undrade jag och tittade skeptiskt på den ljusbruna drycken men hackad is och vispad grädde med kolasås?
”Det är caramel, dummer!” skrattade Chris. Jag smakade på det.
”Ja, ja” Jag satte mig på disken eftersom Chris tagit min stol. Vi snackade lite och drack våra kaffedrycker i lugn och ro eftersom det inte kom några fler kunder.
Chris berättade sjuka berättelser om sina tidigare pojkvänner. Hon var den typen som ’blev kär minst två gånger om dagen’ och bytte pojkvänner var tionde minut. Därför hade hon ganska många berättelser att berätta.

Vid halv sju tiden dök arbetsgivaren upp som han oftast gjorde, då hade det fortfarande knappt varit några kunder där, förutom Judy och några killar i Chris ålder som hon genast började flörta med.
”Sitt inte på disken”, var det första surgubben sa då han kom. Jag hoppade ner och ställde mig istället. ”Jag tänkte byta av er båda ikväll så ni kan stämpla ut och gå hem.” Det hade hänt allt oftare att han bytte av oss mitt i ett pass. Det gick dåligt för affärerna och han ville inte avskeda någon av oss. Vi gick mot personalrummet för att byta om.
”Katie”, sa arbetsgivaren Ron till mig. ”Jag har sagt det här en miljon gånger, ha byxor på dig då du jobbar.”
”Förlåt, jag tänkte mig inte för i morse.” Han nickade åt mig och jag kunde höra Chris fnittra en bit bort.

”Jobbar du på torsdag?” undrade Chris då vi gjorde sällskap hem. Jag nickade.
”Ja, och ja, jag ska ha jeans då.” Chris lipade åt mig igen och fnissade. Jag lipade tillbaka.
”Jag med, vill du ha?” Hon höll fram ett cigarettpaket åt mig. Jag tog en och plockade fram min tändare. ”Du borde inte hålla på med sånt här.”
”Inte du heller”, sa jag. Hon flinade genom röken.
”Jag är i alla fall arton.”
”Fysiskt kanske, men inte psykiskt”, sa jag och fick ett lätt slag på armen. Vi skrattade.