thestupidthings

Jag vet inte riktigt varför jag följde med henne från Nichos fest. Kanske för att hon hade rätt, festerna såg alltid likadana ut. Samma människor, samma musik, samma dricka. Allt var en enda déjà vu känsla. Katie var annorlunda, var något tråkigt hittade hon på något roligare bara. Jag ville veta vad.

Bussen stannade och vi klev av. Först kände jag inte igen mig, men sedan såg jag fabriken torna upp sig framför våra fötter. Katie stod stilla och tittade upp mot himlen med spritflaskan i handen, hon drack små klunkar lite då och då.

"Vad gör vi här?" undrade jag. Hon tog blicken från himlen och gav mig ett hemlighetsfullt leende.

"Du ska få se", sa hon och började gå mot inhägnaden. Vi gick in genom grinden och vidare mot fabriken. Katie följde fabriksväggen runt tills hon fann en dörr med texten 'Tillträde förbjuden' på och öppnade den. Skulle vi in där? Jag sa ingenting utan följde bara efter henne in i mörkret.

"Den här vägen!" ropade hon till mig och jag märkte att hon kommit en bra bit framför mig. Plötsligt måste hon ha stannat upp för jag gick rätt in i henne. Då kan man förstå hur mörkt det verkligen var.

"Shh! Hör du?" viskade hon.

"Hör vadå?" frågade jag och trodde att hon menade att någon kom. Som en vakt eller något. Jag visste ju att området var stängt men ändå.

"Lyssna", sa Katie. Och det gjorde jag. Först hörde jag ingenting men sedan kände jag det. Ett dunkande, som från en bas, kändes i golvet. Så mindes jag alla rykten om partyn i fabrikskällaren. Var det sant alltså?

Katie fortsatte gå tills hon kom fram till en dörr med något skrivet med slitna, nästan utsuddade bokstäver på. Hon öppnade dörren och dunkandet blev högre. Bakom dörren fanns en trappa ner. Väl nedanför fanns ett litet, grått, betongrum med dålig belysning. Rummet var helt tomt om man inte räknar med den fula, mossgröna tvåmanssoffan och den enorma kille som stod intill en dörr, som mer liknade en tjock valvdörr än en vanlig dörr.

"Katie?" frågade han så fort Katie visade sig i det lilla rummet. Hon nickade och började gå mot honom.

"Vem är det här?" frågade han och gav mig en ogillande blick.

"En kompis bara", sa Katie och tittade på mig. "Han känner Chris." Jag hade ingen aning om vem Chris var, men jag låtsades förstås att jag kände honom.

"Ni kan lämna jackorna där inne", sa vakten och pekade på en annan dörr som jag inte sett tidigare. Katie tog av sig sin skinnjacka och räckte fram handen för att ta min munkjacka också. Jag tog av mig den och sträckte fram den. Bakom dörrarna fanns tonvis med skåp, troligast hade det här tillhört arbetarna under tiden då fabriken varit igång. I vissa av skåpen satt nycklar som det brukade göra på simhallen. Katie rusade längs skåpraderna tills hon hittade ett ledigt, kastade in jackorna och spritflaskan i skåpet och vände sig sedan mot mig.

"Har du något du är rädd om?" frågade hon. Jag tänkte efter och plockade fram min mobil, plånbok och nyckeln hem ur fickorna och lade in det i skåpet. Katie låste om och tog av sig högra skon för att trä gummibandet med nyckeln runt vristen. Sedan tog hon på sig skon igen och gick ut ur rummet. Vakten släppte in oss genom nästa dörr. Vi stod på avsatsen till ännu en trappa och dunkandet var nästan öronbedövande.

"Vem är Chris?" skrek jag.

"Du ska få se!" skrek Katie tillbaka. "Jag hoppas att du inte är rädd för vatten!" Så det fanns vatten i källaren? Jag följde Katie ner för trappan och tittade ut över folkhavet. Katie kunde inte sluta le. Överallt var det människor som dansade. Längst bort i lokalen kunde jag se ett DJ-bås. Högtalare var uppsatta i taket och skyddade med någon typ av plast. Hela rummet var gjort av betong precis som rummet ovanför varit. Och när jag tittade ner kunde jag se att golvet var täckt med någon decimeter vatten.

"Där är du ju!" ropade någon och kom fram till trappan. Hon som ropade kastade armarna om Katie.

"Adam, det här är Chris" presenterade Katie när tjejen släppt taget. ”Och vise versa…” Så Chris var en tjej? Jag tittade på henne och tyckte att det var något bekant med henne. Hon var dyngsur från topp till tå, men ändå lyckades jag placera henne tillslut.

"Du jobbar på videoteket, va?" skrek jag över musiken. Chris log och nickade.