Tjugoåtta
Mamma kom in och väckte mig runt ett, jag muttrade bara och vände mig om. Efter att ha försökt få liv i mig några gånger måste hon ha gett upp, för jag vaknade av mig själv klockan fem på eftermiddagen.
"Så du har bestämt dig för att vakna nu?" muttrade Mitch från tevesoffan då jag gick förbi för att ta mig till köket.
I köket stod mamma och lagade middagen medan Alli dukade.
"Adam", suckade mamma och vände sig mot mig. "Vad har du gjort med dina kläder som du kastat över badrumskanten, de var alldeles blöta och om du trodde att de skulle torka som du hängt upp dem så..." Hon avbröt sig och tittade på mig med sorgsna ögon. "Vad gjorde du igår?" Jag öppnade munnen för att svara med någon dålig halvlögn som 'Jag trillade i någons pool' men hann inte. "Vet du, Adam, jag tror inte ens jag vill veta." Hon ruskade på huvudet och vände sig till spisen igen.
Efter en väldigt lång middag gick jag upp på mitt rum för att somna om igen, men när jag kom in hörde jag min mobil ringa. Jag svarade och hörde Dannys röst.
"Vart tog du vägen igår? Nicho sa att du drog iväg med Katie!" Jag suckade besvärat och lade mig på sängen.
"Ingestans typ, vi drog bara runt..."
Det verkade inte tillräckligt intressant för Danny att snacka vidare om så han babblade istället på om allt jag missat, vilka som strulat med vem och vem som spytt vart. Jag lyssnade inte så noga men det var ungefär vad som brukade hända.
"Hallå?!" hörde jag Danny gnälla.
"Åh, sorry, lyssnade inte så noga", mumlade jag och gnuggade mig i ögonen med handen som inte höll i mobilen.
"Sen när blev du så tankspridd?" muttrade Danny tillbaka. "Jag undrade om du skulle med till Liam och typ glo på teve?"
"Jag vet inte, är grymt trött och..."
"Vafan, då kan du lika gärna glo på teve med oss istället för Mitch, right?" Jag himlade med ögonen för mig själv och fnös.
"Visst, jag kommer."
"Bra, alla ska typ dit. Syns där!"
"Va? Vadå alla?" utbrast jag, men Danny hade redan lagt på. Jag suckade för hundrade gången och reste mig upp.
”Vart är du på väg?” ropade mamma då jag började leta efter ett par torra skor i hallen.
”Till Liam”, svarade jag samtidigt som jag hittade ett par gamla sneakers.
”Adam!” ropade hon efter mig då jag rusade ut genom dörren. ”Snälla, kom hem i tid!” Jag ropade något i stil med att jag lovade det medan jag lade skateboarden på marken.
Alla enligt Danny hade tydligen bara varit ungefär tio stycken. Jag klampade in i Liams lägenhet och tog av mig skorna. Det satt folk vid köksbordet och spelade poker och i sofforna satt ett gäng och tittade på en fotbollsmatch. Jag hejade på alla jag kände och slog mig ner på en ledig plats i en soffa.
”Så du kom?” sa Nicholas som satt bredvid mig. Jag nickade och tittade på teven. ”Jag som trodde att du skulle hänga med Irmas syrra.”
”Va?” Det fick mig att vända mig om och titta på honom. Han flinade stort. ”Vad snackar du om?”
”Ja, ni drog ju från festen, vilken tid? Typ nio!”
”Snarare tio…” muttrade jag och orkade inte bry mig.
”Ooh, vart stack ni då?” Nicholas slog till mig på armen och skrattade retsamt.
”Till en annan fest”, svarade jag med en axelryckning. Var de tvungen att ta upp det här nu?
”Jo, man har ju hört att Katie gillar skoj!” sa en kille i närheten. ”Men att hon gillar killar, det var något nytt.” Och där sprack det, jag började garva. Det var faktiskt sant. Katie var inte precis den tjejen som man såg tillsammans med en kille. Okej, inte med någon alls, faktiskt.
”Va!” utbrast Danny. ”Skrattar du för att hon gillar snubbar eller för att hon inte gör det?” Danny tittade på mig med överdrivet intresse.
”Ärligt, så har jag ingen aning om vad hon föredrar”, svarade jag. Danny såg lite besviken ut.
”Men vadå, är det något på gång eller?”, sa Liam som kommit in i teverummet lite senare.
”Med Katie?” undrade jag och höjde ögonbrynen. ”Nej, knappast.”
”Aw, vadå, då?” undrade Nicholas. ”Vill du inte ha den andra systern?”
”Tror inte det”, svarade jag, jag antar att jag inte var helt ärlig. Jag menar Katie är väldigt intressant och jag gillar henne. Men det skulle inte funka, det är jag, typ, hundra procent säker på. Hon är för hemlighetsfull. ”Hon är så… Jag vet inte, annorlunda?”
”Skojar du, eller?” sa Liam. ”Hört att hon går på allt möjligt.”
”Verkligen?” frågade jag och visste inte om jag trodde på det eller inte. Men om hon blev erbjuden skulle hon garanterat testa vad som helst…
