Sagan om Leslie - del. 1

Jag hade inga föräldrar. Det är något som hade blivit ganska uppenbart för de flesta. Jag menar jag bodde hos en 61 årig, förtidspensionerad, tant! Visserligen var den tanten min mormors syster eller något åt det hållet. Ja, jag hade inga far- eller morföräldrar heller. Jag menar, varför skulle jag annars bo hos min mormors syster? Tror till och med att de var halvsyskon. Inte samma pappa liksom. Har för mig att Ava, som kärringen nu heter, berättade en gång för några år sedan att hennes (och min mormors) mamma visst haft en ”affär” med ägaren till möbelbutiken (Han var snickare och sålde sina egna möbler, mysigt, va?) medan hennes man jobbade, och det hade tydligen slutat med att min mormor föddes. Pinsamt där…
Hur som helst så trodde Avas pappa att ungen var hans, det gjorde min mormor också. Men Ava hade tydligen vetat sanningen hela tiden, därför var hon inte så förtjust i min mormor, vilket jag ofta får höra. Vilket familjedrama! Inte för att jag bryr mig det minsta om dem. De är ju döda hela högen. Men att lyssna på Avas gnällande är nog värre än allt här i världen. Jävla kärring.

Okej, nog pratat om vad som hände på stenåldern och tillbaka till MIN verklighet.
Jag var 16. Hatade livet. Levde som om varje dag var den sista. Jag kanske till och med hoppades på att det skulle vara den sista också.
Jag hängde med de värsta typerna jag kunde hitta, de flesta var i 25 års åldern. Ja, det var ju inte så att Ava skulle föreställa någon typ av förälder åt mig eller så. Soc hade dumpat mig hos henne och hon gick bara med på det för att kunna fylla ut sin tighta pension med socialbidraget. Hon struntade blankt i vad jag gjorde så länge jag inte släpade in mina ”pundarpolare” innanför hennes prydliga dörrmatta. Åh, juste, hennes man dog för något tag sedan, alkoholist var han. Men hon tjatar jämt om hur mycket hon sörjer honom. Jag hann däremot aldrig träffa gubben. Slår vad om att han var en riktigt mysig prick med den där andedräkten alkoholister har.
Hur som helst hade jag ett litet rum i källaren, som gjorde att jag kunde smita ut genom fönstret när jag ville utan att störa eller väcka Ava. Passade mig utmärkt.
En gång var jag borta i två dygn och hon märkte det inte ens. Men det är bara för att hon har fullt upp med sina bokklubbar och syjuntor och dejter. Ja, du läste rätt DEJTER! Hon är ju lastgammal, ändå är hon tydligen en riktig pudding runt om ålderdomshemmen! UUURK!

Jag tror det var en tisdag då jag klampade in genom dörren till Avas fina tant-villa.
”Ta av dig skorna!” hörde jag Avas röst från köket. ”Jag vill inte se några lerfläckar på golvet.”
Jag suckade så högt jag kunde och sparkade av mig skorna så att de flög in i ett hörn i hallen med en rejäl smäll.
”Leslie!” skrek Ava tillbaka. Jag klampade vidare ut i köket.
”Vad?” frågade jag och spände blicken i hennes. Jag lovar att jag säkert kommer bli denna kvinnas död en vacker dag. En del av mig hoppas på snart, en annan del hoppas att hon lever tills hon blir hundra så att jag slipper hamna på nå jävla ungdomshem. Men samtidigt kan jag ju alltid sticka om hon faller död någon dag snart…
”För Guds skull säg inte att du kastade skorna i min vägg igen!” gnällde Ava och plockade ut en plåt med nygräddade kakor ur ugnen. ”Det blir märken.”
”Varför tror du jag gjorde det…?” mumlade jag och himlade med ögonen.
”Vad sa du?”
”… Varför har du bakat kakor?” sa jag och tittade på plåten.
”Jag ska ha tebjudning med några väninnor, så, snälla kan du hålla dig utomhus eller på ditt rum?”
”Visst, visst.” suckade jag och himlade än en gång med ögonen samtidigt som jag snappade åt mig en kaka.
”Hallå där!”
Jag ignorerade Ava och gick ner för källartrappan och in i mitt mörka rum i källaren.
”Du är precis som din gräsliga mormor!” hörde jag Ava muttra halvt för sig själv då jag gick.
Jag satte igång CD-spelaren jag snott från Avas vardagsrum redan andra dagen hos henne och lyssnade på ett rockband på högsta volym. Mest för att det skulle höras genom ventilerna och dra Ava till vansinne. Sen kastade jag mig på den obäddade sängen och började gnaga på min kaka.
En våldsam ringsignal började ringa, men jag hörde det inte pågrund av musiken. Däremot kunde jag känna hur min mobil vibrerade i fickan på de lågt skurna stuprörsjeansen som jag bar. Jag klev upp och sänkte musiken innan jag svarade i mobilen.
”Tjena!” sa en välbekant röst i andra änden.
”Hej…”, svarade jag utdraget och en aning irriterat. Det var Kevin. Jag hatade honom egentligen, han var 22 och jag tror att han var lite förälskad i mig.
”Vart har du varit hela dagen?” frågade han. Juste, jag glömde nämna att han var korkad också. Men samtidigt väldigt attraktiv, vilket jag INTE borde nämna…
”Det är tisdag, smartskalle, skolan!”
”Äh, skola är för amatörer!” Ja, ni kanske förstår hur han blev korkad nu… ”Det händer intressanta saker i kväll!” fortsatte han lyckigt. Det var anledningen till att jag över huvud taget pratade med honom.
”Som vad?” frågade jag.
”Sånt som du gillar, baby!” tjöt han töntigt. ”Jag kommer och hämtar dig på en gång.” Jag la på och reste mig än en gång från sängen. Jag gick fram till min helfigursspegel och tog en titt. Sedan slet jag av mig min svarta långärmade t-shirt och grävde fram en silveraktig liten topp (som visade mitt fina navelsmycke) som jag, vafan jag kan lika gärna erkänna det, stulit/snattat/baxat, kalla det vad du vill… Jag betalade inte för den i alla fall. Sedan drog jag på mig ett par svarta, höga boots, rufsade till håret och till alltihop drog jag på mig min jacka som jag alltid hade på mig. En sliten från 80-talet som en gång burits av min morsa.
Sist tryckte jag ner den sista biten kaka i munnen och mobilen i jackfickan innan jag klättrade ut genom fönstret och sprang bort till stället där Kevin brukade hämta mig i sin bil.


Kommentarer
Postat av: Ellinor

Ja tror ja gillar Leslie mer än Katie... e de en ny som skriver om henne?

2009-12-05 @ 16:03:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0