Trettio



”Du dröjde”, flinade Katie och reste sig sakta upp från golvet. Jag log och ryckte frågande på mina axlar, som om jag inte visste varför det tagit någon minut innan jag kommit efter henne. Katie vände sig bort från mig och började gå. Jag följde troget efter henne i väntan på nya, spännande äventyr.
Då vi kom ut på skolgården tog Katie fram ett cigarettpaket, tog ut en cigg och sträckte sedan fram paketet till mig så att jag kunde ta en innan hon lade tillbaka det i sin jackficka och tog fram en tändare. Jag vände mig om för att begrunda den fula skolbyggnaden jag lämnade bakom mig. Jag vet inte varför jag kände mig så lycklig, egentligen.
Vi promenerade på trottoaren längs huvudgatan utan att säga något. Katie hade ett leende på läpparna. Ett hemligt leende som jag inte kunde tolka.
”Varför ler du sådär?” blev jag tvungen att fråga till sist.
”Hur då?” undrade hon och tittade upp på mig i samma stund som leendet sprack och blev bredare. Hon visade en vit rad med perfekta, raka tänder. Jag log tillbaka och tittade ner i marken. Vi skrattade. Allt kändes väldigt töntigt men på samma gång bra...
”Vad gör vi nu?”
”Vad vill du göra?” svarade Katie och fortsatte med sitt mysterium till image.
”Ja, vi kan ju alltid dra till vattentornet och bli riktigt jävla full…” skämtade jag. Katie gav mig en underlig blick och var tyst lite för länge.
”Okej”, svarade hon med seriös röst. Jag stannade till i förvåning.
”Menar du allvar?” sa jag.
”Varför inte?” undrade hon.
”Öh”, började jag ”För att det är måndag och mitt på dagen?”
”Jag har aldrig förstått det här med tider och namn på dagarna…” hon log mot mig. ”Det är allt likadant för mig. Måndag som lördag, tio på morgonen som tio på kvällen.” Jag rufsade till håret med handen jag inte höll den sista biten av cigaretten med och funderade på vad hon sa. Mitch skulle antagligen döda mig om jag kom hem full till middagen på en vardag. Det räckte för att jag skulle bestämma mig.
”Okej, vi går till vattentornet”, sa jag och skrattade.
Så vi började gå mot de stora lägenhetshusen där Katie bodde eftersom hon skulle hämta något att faktiskt bli full med. Men utanför porten stannade hon.
”Vänta här”, sa hon och gav mig en konstig blick, de hade blivit alldeles för vanliga. ”Jag är snart tillbaka.” Så lämnade hon mig och gick in genom porten. Och helt ärligt så väntade jag, och väntade. I tjugo minuter innan jag bestämde mig för att bara gå in, åka upp och leta reda på henne. I trapphuset stod en lista på vilka som bodde på vilken våning. Jag fann bara en Jonson i hela huset och det var på 25e våningen, så jag tog hissen upp.
Det var ännu lättare att hitta rätt dörr. Ett; den stod halvt öppen, två; jag kunde höra skriken från lägenheten redan innan jag klev ur hissen.
jag gick fram till dörren och knackade på, trots att jag kunde se rätt in i deras hall. Jag kunde också se en blond kvinna i väldigt avslöjande kläder. Och jag måste erkänna att trots att hon var runt trettio så var hon snygg.
”Åh”, sa hon med ett sockersött leende då hon fick syn på mig. ”Hej, där!” Plötsligt dök Katie upp från ingenstans och blängde på mig med stora, arga ögon.
”Vad gör du här?” utbrast hon i all sin ilska. ”Jag trodde jag bad dig vänta där nere!”
”Ursäkta”, kom det ur mig, så förvånad var jag över hennes ändrade av humör. ”Jag gjorde det, men du dröjde så länge att jag bara tänkte kolla hur det gick.”
”Det går fint.” sa Katie kort. Men nu blängde hon inte på mig längre utan den blonda kvinnan, som i sin tur log vänligt mot mig och sträckte fram handen.
”Vi har visst inte blivit presenterade ännu”, sa hon och skakade min hand samtidigt som om hon gav Katie en sur blick, som om det var henens fel att vi inte blivit presenterade för varandra. ”Jag är Tyra, Katies äldre syster.” Hon fnittrade väldigt flickaktigt och blinkade med sina långa ögonfransar.
”Adam, jag går i samma franska klass som Katie.” svarade jag.
”Äh lägg av med det där tramset, mamma!” morrade Katie och knuffade Tyra ur vägen för dörren så att hon kunde tränga sig ut.
”Åh, måste du förstöra allt det roliga, Katie?” klagade Tyra och jag fattade ingenting längre.
”Ja, det måste jag”, gapade Katie. ”För i min åsikt har hu alldeles för mycket roligt!”
”Var inte en sådan baby!”
Katie smällde igen ytterdörren mitt framför näsan på Tyra och ryckte sedan tag i min ärm på jackan.
”Kom.” befallde hon och släpade mig mot hissen.

Inte förrän vi kom ut genom porten började hon slappna av igen.
”Du får ursäkta vad som hände där uppe”, sa hon utan att titta på mig.
”Vem var hon? Din syster eller mamma?” undrade jag och gick igenom i huvudet vad som hänt.
”Jag skulle vilja säga att hon var min omogna äldre syster, men då skulle jag ljuga.” muttrade Katie och lade armarna i kors utan att möta min blick.

Kommentarer
Postat av: Iz

Synd att de va så kort... Jag antar att något dåligt snart kommer hända. Känns som om de e de man väntar på när man läst om leslie och allt... de e spännande iaf!

2010-04-04 @ 21:00:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0