Sagan om Leslie - del. 2

Kevins bil luktade illa. Jag kan inte riktigt beskriva lukten men lite som ruttnande matrester och sur mjölk. Därför vevade jag ner rutan som jag alltid gjorde då jag åkte i hans bil.
”Vart ska vi?” frågade jag och tittade på min armbandsklocka. Den var strax efter sex och vi hade åkt i drygt tjugo minuter. Jag kände inte igen de här kvarteren.
”En polare till mig bor i en utav studentlägenheterna här borta, vi är snart framme”, svarade Kevin i ett försök att överrösta skräpet som strömmade ut från hans högtalare. Hans bil var skit invändigt, men glansig och silver utifrån. Fråga inte hur han hade råd med den här bilen, för jag är lika nyfiken som alla andra. Däremot kan jag svara på varför bilen, invändigt, påminde om soptippen som ligger några mil utanför stan, för att Kevin är en Gris. Jag lovar. En äcklig jävla gris.
Jag tittade ut på vägen framför oss. Vi hade kommit in i något typ av bostadsområde. Ganska sunkigt ställe med smutsiga gator och sliskiga människor. Jag grimaserade lite i hemlighet då Kevin svängde in på en parkering framför en stor, röd tegelbyggnad med lägenheter.
”Framme”, flinade han och klev ur bilen. Jag följde hans exempel och drog jackan tätt mot kroppen. Det hade blivit blåsigt. Jag var i vanliga fall inte särskilt känslig mot kyla, men det här stället gav mig kalla kårar. Det var så… öde.

Vi gick in genom en port och vidare upp för några trappor. Kevin knackade på en dörr men väntade inte på svar. Han öppnade bara dörren och klev in i en mörk hall.
”Julian!” ropade han .
”Är det här Julian bor?” frågade jag förvånat. Jag visste vem Julian var. Han brukade alltid vara den populäraste på den typ av fester jag gick på. Jag kände efter i jackfickan och hittade ett par hundralappar. Perfekt.
”Nej”, svarade Kevin leende och tog min hand. ”En gammal barndomskompis bor här.”
”Åh…” mumlade jag och kände hur Kevin drog med mig genom hallen. I vardagsrummet var det människor överallt. Vissa satt i soffan andra låg lite här och där på golvet. En flicka i min ålder hängde ut genom fönstret och skrek att hon skulle hoppa, men det gjorde hon inte. Det var en konstig men bekant stämning i rummet. Musik strömmade ut genom högtalare. I ett hörn satt en pojke knappt 13 år gammal och såg helt borta ut. Jag dansade några steg till musiken genom rummet, fortfarande Kevins hand i min. Han tog mig till köket där två killar och en tjej satt kring köksbordet. En utav killarna var Julian, den andre måste ha varit han som bodde där och tjejen visste jag inte alls vem det var.
”Julian!” utbrast jag.
”Leslie”, nickade han med ett retsamt leende. ”Jag har inte sett dig på en vecka!” Jag log hemlighetsfullt tillbaka.
”Vad har du?” frågade Kevin och gick rakt på sak. Killen som satt bredvid Julian prasslade med något.
Kevin plockade fram pengar ur fickan och gav dem till killen och fick något i utbyte i handen. Jag tittade på Julian.
”Bara för dig, gullet”, skrattade han och sträckte fram handen ”är första gratis i dag.” Jag tog emot det han gav mig.
”Tack Julian”, flinade jag tillbaka och gav honom en kyss på kinden. ”Jag kan alltid lita på dig.” Julian skrattade och skakade på huvudet.
I min hand höll jag en vit tablett med ett tryckt M på. Jag stoppade den i munnen och blundade en kort stund. Tog ett djupt andetag och väntade på att det skulle verka.
”Ett par till”, mumlade jag och gav Julian mina pengar. Jag stoppade de nya pillrena i fickan. Kevin tog med mig till vardagsrummet igen och jag började dansa i takt till musiken. Efter några låtar började världen förändras. Allt var plötsligt så logiskt. Världen skiftade form och mönster. Allt verkade så… levande! Jag skrattade ett utdraget skratt. Slutade inte dansa. Jag saknade alltid den här känslan. Det var min trygghet. Stället jag alltid kunde rymma till.
Mitt huvud snurrade… Nej, rummet snurrade, jag var helt stilla nu. Kevin kom närmare och tryckte sina läppar mot mina. Jag fnissade lite, men lät honom göra precis vad han ville. Jag ville. Jag ville allt, jag kunde allt. Han drog sina händer över min kropp och jag lät honom. Jag blundade bara och gungade fram och tillbaka, långsammare nu.
”Kom”, viskade Kevin och drog med mig vidare genom lägenheten. In i ett nytt mörkt rum. Jag fnissade till igen, och lät honom göra precis vad han velat hela tiden…

Flera timmar senare vaknade jag upp i ett rum jag inte alls kände igen. Jag låg insvept i ett täcke, jag låg i en säng. Allt det såg jag då jag satte mig upp. Jag blundade igen och föll bakåt. Jag föll och föll. Jag hade den här låten i huvudet och kunde inte komma på vad den hette eller vart jag hört den tidigare. Antagligen från radion, men det spelade ingen större roll. Jag nynnade på den ett tag. Väntade på att allt skulle bli normalt igen. Tillslut blev jag rastlös och reste mig upp. Samlade ihop mina kläder och drog på mig dem. Lämnade rummet.
När jag kom ut kände jag igen mig. Vardagsrummet. Ingen var där. Jag gick vidare till köket, som också var tom. I badkaret på badrummet låg tjejen som försökt hoppa genom fönstret. Hon sov.
Jag gick mot hallen och drog på mig jackan. Jag var tvungen att ta mig härifrån, och det var nu!
Väl ute i den friska luften trodde jag att jag skulle må bättre. Men jag hade fel. Det var mörkt och jag kunde inte hitta Kevins bil någonstans på parkeringen.
”Skit i honom…” mumlade jag till mig själv och bestämde mig för att gå istället. Vad spelade det för roll, jag kunde säkert hitta en busshållsplats här någonstans.
Jag började gå längs vad jag trodde var vägen vi kommit hit på. Men ju längre jag gick så började jag inse att jag inte kände igen mig alls. Tillslut kom jag fram till vad jag antog var ett centrum. Där fanns en mataffär som måste ha stängt för flera timmar sedan, en begravningsbyrå, en blomsterbutik och något ställe som sålde begagnade möbler. Jag kunde inte låta bli att se sambandet mellan dem.
Man går till begravningsbyrån för att ordna begravningen, blomsterbutiken för att köpa blommor till begravningen och sedan säljer man den dödes saker till secondhand-butiken. Snabbt och enkelt. Obehagligt.
Men där fanns i alla fall en busshållsplats. Jag satte mig på den kalla bänken. Någon hade krossat rutorna på glasburen och glaset knastrade under mina fötter. Jag grävde fram ett paket cigaretter ur jackfickan och tände en. Jag var för rastlös för att sitta så jag reste mig igen. Sedan testade jag ringa Kevin, det gick direkt till röstbrevlådan.
”Vart fan är du din jävel!” skrek jag åt telefonen. ”Helvete!” Jag skrek rätt ut. Arg på Kevin, arg på mig själv, arg på alla. Just när jag gapade som värst och sparkade glas runt mig så att de hamnade innanför skorna och skar i fötterna kom ett gäng killar i min ålder förbi.
”Hey, vad gapar du för?” flinade en utav dem. Jag svarade dem inte. Jag fortsatte bara stirra ilsket ut i luften. ”Behöver du hjälp kanske?” Det märktes att han stylade. Problemet var att jag inte hade en aning om vilka de var eller vad de var på för humör. Vad som fick igång dem, vad de ville. Fick de för sig att göra något skulle jag inte ha kunnat streta emot. Inte ens med min käft, som kan bli jävligt stor då det gäller.
Men jag brydde mig inte. De kunde göra vad de ville med mig, jag skulle nog inte ens ha märkt det. Precis som jag inte märkte glasskärvorna i mina fötter. Det spelade ingen roll.
”Hörni, jag tror hon lite är borta”, sa en annan kille. En av dem skrattade ett elakt skratt, några instämde.
”Vet ni vem hon påminner lite om?” sa någon, han med det elaka skrattet, för han skrattade igen.
Jag fortsatte röka på min cigarett och insåg med ens att jag varit med om en hel del elaka människor. Men de här killarna var inte något som ens liknade dem. De var bara skolpojkar.
”Jag tror hon behöver hjälp…” sa någon. Jag skakade lite på huvudet. Trodde de att jag inte hörde dem? Jag måste se riktigt borta ut. Plötsligt orkade jag inte en stå längre så jag satte mig ner på marken mitt i all glassplitter.
En utav killarna kom plötsligt fram till mig och tog tag i min arm.
”Kom”, sa han med en vänlig röst. Och jag kunde känna doften av alkohol från hans andedräkt.
”Fulla skolpojkar, toppen!” utbrast jag. Någon skrattade längre bort.
”Sätt dig på bänken”, sa killen och ignorerade min kommentar Jag lät honom hjälpa mig upp från marken och till bänken.
”Vad heter du?” undrade han. Så kollade jag upp på honom. Han var söt, var det första jag konstaterade. För det var han verkligen. Jämna drag, vältränad. Han klädde sig till och med snyggt. Jag skrattade till och letade reda på en ny cigarett.
”Helvete, du blöder ju.”
”Jaha?” sa jag. Vad spelade det för roll? Så hörde jag hur något kom körandes på vägen. Jag tittade upp och fick syn på en buss. Den svängde in vid vägkanten och den snälla killen hjälpte mig fram till bussdörrarna.
”Leslie”, sa jag sedan. Utan att riktigt minnas om han frågat om mitt namn eller inte.
”Trevligt att träffas, Leslie”, sa killen och räckte fram handen. ”Adam.”
Jag log mot honom då bussdörrarna gled igen och bussen åkte sin väg.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0