thestupidthings

Min första tanke den morgonen var "Döda mig!" Skolan var det värsta jag visste och det var måndag vilket betydde en hel vecka till nästa helg. Jag stönade och vände mig om för att somna om då dörren till mitt rum slets upp.

"Adam", hörde jag en välbekant röst gnälla.

"Uhm..." svarade jag långt borta i drömmarna.

"Kliv upp", sa min styvfar, en total tönt. "Skolan börjar väl nio?"

"Uhhm", svarade jag igen.

"Jag säger inte till dig en gång till", sa han och slet av mig täcket. Det var svinkallt i rummet och det fick mig att öppna ögonen.

"Vad i helvete gör du!" skrek jag rätt ut och satte mig upp i sängen för att hitta täcket igen.

"Ska det vara så svårt att bete sig som en vuxen människa, Adam?"

"Tydligen!" ropade jag efter min styvfar, då han lämnade rummet, och gnuggade sömnen ur ögonen. Klockan var åtta. Jag klev upp och gick rätt in till duschen. Jag duschade varmt och länge mest för att reta Mitch, snubben min mamma gift sig med för drygt 8 år sedan då jag var 7 år gammal. Min äldre bror, Aron, var 15 på den tiden, nu mer bodde han inte här. Han hade flyttat ut ur huset och staden redan efter högstadiet för att plugga vidare på andra sidan landet. Och nu gick han på Universitetet. Min yngre syster, Alice, hade bara varit ett par månader då Mitch tog över familjen. Han var amerikan från början, men hade kommit hit som barn. Synd som fan. Min pappa hade åkt in i fängelse redan innan min lillasyster var född och ingen hade hört från honom sedan dess. Han var en skitpappa men Mitch var steget värre. Han hade gott om pengar, älskade att skryta om det men var alltid snål som få. Jag vet inte vad min mamma såg i honom men jag hatade honom i alla fall. Han kunde inte få egna barn av någon anledning jag inte var intresserad av. Antagligen var det därför han tog över vår familj. Han trackade alltid ner på Aron tills han drog och sedan fortsatte han med samma sak mot mig. Men han hade alltid sett Alli som sin egen dotter och hon verkade tro att hon var det också vilket jag hatade ännu mer än honom själv.

 

Efter duschen drog jag på mig ett par ljusa, slitna jeans och en Ramones-t-shirt fixade till håret, som vuxit sig alldeles för långt, genom att rufsa till det. Tog min bräda under armen och rusade ner för trapporna ut i köket där Mitch och min mamma satt tillsammans med Alli.

"Värst vad du duschade länge då", sa Mitch utan att höja blicken från tidningen. "Du hinner nog inte med någon frukost, klockan är... 8.40"

Jag ställde ifrån mig fling-paketet jag just tagit från skafferiet suckade högt och medvetet medan jag lämnade rummet, gick ut i hallen drog på mig mina sneakers, tog skoltröjan i handen, smällde igen dörren efter mig och rullade ner för backen mot skolan.

Jag klev inte av brädan förrän jag var framme vid skolgrindarna, där suckade jag ännu en gång. Att åka på skateboarden till och från skolan var det bästa med varje vardag, känna marken under hjulen och vinden i håret. Men sedan var man framme, antingen hemma eller i skolan, och då landade något obekvämt och rastlöst i magen.
”Hey, Adam!” hörde jag en röst ropa bakom mig. Jag vände mig om och fick först inte syn på den som ropat. Men sedan såg jag hur Danny trängde sig fram från en grupp människor. Jag nickade till honom och började gå mot skolporten tillräckligt långsamt för att han skulle hinna ikapp mig.
”Vart fan har du hållit hus hela helgen?” undrade han då han nådde mig. Jag ryckte på axlarna och sparkade i gruset på gården.
”ingenstans”, svarade jag med blicken på de flygande gruskornen.
”Vad har hänt med dig då?” undrade Danny, jag kunde känna hans ögon bränna av förundran. ”Du missar ju aldrig en chans att komma ut ur huset.”
”Sant”, svarade jag och tittade upp. Sanningen var att jag inte varit hemma i huset mycket den helgen. Men jag hade inte varit med mina kompisar heller.

Danny väntade på en förklaring. Jag suckade och gav honom en lätt smäll i bakhuvudet.
”Mitch hotar med att skicka mig på anstalt igen, morsan flippade”, sa jag. Det var inte ens en lögn. Mitch hade faktiskt kommit med det där hotet redan på fredagskvällen då han satt i sin favoritfåtölj i vardagsrummet och smuttat på sin dyra whiskey som varje fredag. Men jag hade inte stannat inne, jag hade heller inte följt med Danny och resten ut.
”Vafan!” klagade Danny. ”Någon borde ge den där snobben vad han förtjänar!” Jag skrattade och vi fortsatte mot skåpen.