Sex
Jag tog omvägen genom centrum på vägen hem, och när jag åkte förbi mataffären på brädan fick jag syn på Katie. Den här gången hade hon inte skoltröjan på sig utan bara det luftiga linnet. Hon hade en cigarett i handen och gick bredvid en snygg äldre blondin. De var båda långa med smala ben som aldrig verkade ta slut. Kanske hade de en tredje syster, tänkte jag.
Jag åkte förbi dem på brädan och nickade mot Katie som hastigast. Hon såg förvånad ut men nickade tillbaka. Jag tittade på klockan. Morsan borde ha hämtat Alli från skolan nu. Mitch skulle inte komma hem förrän vid sex, kanske senare om jag hade tur. Sista biten hem var nedför när man kom från centrum så det gick fort.
”Adam?” ropade mamma från någonstans inifrån huset då jag kom in.
”Ja?” ropade jag tillbaka. Hon dök upp från tvättstugan.
”Jag måste åka och handla det sista till middagen, skulle du vilja passa Alli en stund?”
”Visst”, nickade jag och ställde ner brädan lutad mot hallväggen. ”Vad blir det?”
”Din pappas favoriträtt.” Så börjades det igen!
”Han är inte min pappa”, muttrade jag och gick förbi mamma för att gå ut i köket.
”Adam!” pep hon. ”Hur kan du säga så!”
”Säga vad?” frågade jag och vände mig om med en trött blick. Vi hade haft den här diskussionen massor av gånger, och innan det hade Aron haft den med henne. Hon fattade ändå aldrig. Förblindad av kärlek, eller vad det nu var.
”Faderskap har inget med det biologiska att göra, Mitch har varit en bra far till både dig och Alli.”
”Visst, till Alli kanske. Men inte till mig eller Aron.”
”Sluta Adam, tänk på allt han gett oss. Han är det bästa som någonsin hänt den här familjen.”
”Nej, det bästa som hänt den här familjen är att farsan åkte in, det värsta är Mitch.” Mamma fick tårar i ögonen.
”Varför gör du allt så svårt!” Jag vände mig om och fortsatte ut i köket. Jag hatade att såra henne, men jag kunde inte spela med i hennes lek om en lyckig familj. Jag trivdes inte ens i den här stora lyxvillan.
”Varför är mamma ledsen?” frågade Alli som kommit efter mig utan att jag märkt det.
”För att jag sa något hon inte tyckte om.” Jag log mot henne och tog fram ett par skivor limpa som jag bredde smör på och skinkskivor. Sedan tog jag med mig det ut i vardagsrummet där jag slog på teven. Alli satte sig bredvid mig och vi kunde höra mamma backa ut bilen från garaget.
”Måste du och pappa bråka jämt, det gör mamma så ledsen.” Alli tittade på mig med sina stora valpögon.
”Jag vet, det gör mig ledsen också.”
”Sluta då?” sa hon.
”Jag önskar att det var så lätt.”
När mamma kom tillbaka var allt som vanligt igen. Som om vi aldrig ens sett varandra sedan frukosten. Jag trodde att hon inte ens skulle berätta hur ledsen hon var för Mitch. Men så fel jag hade. Hon hade antagligen ringt honom så fort hon kommit ut ur huset för när han kom hem strax innan sex var han inte på särskilt glatt humör.
”Adam”, ropade han så fort han kommit in i hallen. ”Kommer du ner från ditt råttbo till rum och pratar lite med din mamma och mig?” Han sa det som en fråga, men det var en indirekt order. Jag gick ner för trappan och ut i vardagsrummet där han redan slagit sig ner i sin favorit fåtölj med mamma stående vid hans sida.
”Vi har pratat om det här tidigare.” sa han med bitterhet. ”Jag tycker inte om att du behandlar din mamma på det här viset. En mor ska visas med respekt!” Jag höjde ett ögonbryn.
”Inte den minen mot oss.”
”Vad för min?” försvarade jag mig.
”Du vet vad jag menar.” sa Mitch. ”Be nu om ursäkt till din mamma.”
”Jag ber om ursäkt om jag gjorde dig ledsen, du vet att det är det sista jag skulle vilja”, sa jag, efter några sekunders eftertänksamhet, vänd mot min mamma. ”Men jag har rätt att säga vad jag tycker. Och vad jag sa var bara sanningen.”
”Spela inte smart med oss!” Mitch röt över hela rummet och reste sig i en hastig rörelse som nästan fick honom att ramla bakåt igen, men han återfann balansen.
”Jag spelar inte smart!” röt jag tillbaka till Mitch och sedan vände jag mig mot min mamma. ”Jag fattar inte att du låter honom göra så här mot mig, efter allt med Aron!” Jag såg smärtan från mina ord blinka till i hennes ögon innan de bad om förlåtelse. Men hon sa inget så jag vände mig om och rusade upp på mitt rum för att smälla igen dörren.
Jag behövde prata med någon, nu! Jag slog igång datorn och loggade ivrigt in på min AIM i hopp om att Aron skulle vara inne.
Dannythalad: ey! Kate&Irma, syskon, Noooo way! D e inte ens LITE lik! (kollade skolkatalogen… LOL
Revolution27: Ja, för i helvete! Fråga sj. Måste dra.
Revolution27: Hallå! Måste snacka med dig, Mitchel=skit!
…
Aron122: Vad har han gjort nu?
Revolution27: Vad har han inte gjort!
Aron122: Skit bara i honom!
Revolution27: Morsan är ledsen…
Aron122: Något du sagt?
Revolution27: Hm...
Aron122: Helvete Adam! Skit bara it! Inte värt det
Revolution27: Svårt när snubben provocerar en!
Aron122: Vet…
”Tänkte att du kanske var hungrig”, hörde jag en röst bakom mig.
”Helvete!” svor jag när morsan kom in med en bricka mat som hon ställde ner på sängen.
Revolution27: Morsan kommer, snackar senare…
Jag skyndade mig att logga ut och vända mig om.
”Du borde inte svära sådär…” mumlade mamma tyst.
”Jag vet”, sa jag och kliade mig i huvudet. ”Ledsen.” Hon log vänligt tillbaka mot mig innan hon lämnade rummet.
Jag åkte förbi dem på brädan och nickade mot Katie som hastigast. Hon såg förvånad ut men nickade tillbaka. Jag tittade på klockan. Morsan borde ha hämtat Alli från skolan nu. Mitch skulle inte komma hem förrän vid sex, kanske senare om jag hade tur. Sista biten hem var nedför när man kom från centrum så det gick fort.
”Adam?” ropade mamma från någonstans inifrån huset då jag kom in.
”Ja?” ropade jag tillbaka. Hon dök upp från tvättstugan.
”Jag måste åka och handla det sista till middagen, skulle du vilja passa Alli en stund?”
”Visst”, nickade jag och ställde ner brädan lutad mot hallväggen. ”Vad blir det?”
”Din pappas favoriträtt.” Så börjades det igen!
”Han är inte min pappa”, muttrade jag och gick förbi mamma för att gå ut i köket.
”Adam!” pep hon. ”Hur kan du säga så!”
”Säga vad?” frågade jag och vände mig om med en trött blick. Vi hade haft den här diskussionen massor av gånger, och innan det hade Aron haft den med henne. Hon fattade ändå aldrig. Förblindad av kärlek, eller vad det nu var.
”Faderskap har inget med det biologiska att göra, Mitch har varit en bra far till både dig och Alli.”
”Visst, till Alli kanske. Men inte till mig eller Aron.”
”Sluta Adam, tänk på allt han gett oss. Han är det bästa som någonsin hänt den här familjen.”
”Nej, det bästa som hänt den här familjen är att farsan åkte in, det värsta är Mitch.” Mamma fick tårar i ögonen.
”Varför gör du allt så svårt!” Jag vände mig om och fortsatte ut i köket. Jag hatade att såra henne, men jag kunde inte spela med i hennes lek om en lyckig familj. Jag trivdes inte ens i den här stora lyxvillan.
”Varför är mamma ledsen?” frågade Alli som kommit efter mig utan att jag märkt det.
”För att jag sa något hon inte tyckte om.” Jag log mot henne och tog fram ett par skivor limpa som jag bredde smör på och skinkskivor. Sedan tog jag med mig det ut i vardagsrummet där jag slog på teven. Alli satte sig bredvid mig och vi kunde höra mamma backa ut bilen från garaget.
”Måste du och pappa bråka jämt, det gör mamma så ledsen.” Alli tittade på mig med sina stora valpögon.
”Jag vet, det gör mig ledsen också.”
”Sluta då?” sa hon.
”Jag önskar att det var så lätt.”
När mamma kom tillbaka var allt som vanligt igen. Som om vi aldrig ens sett varandra sedan frukosten. Jag trodde att hon inte ens skulle berätta hur ledsen hon var för Mitch. Men så fel jag hade. Hon hade antagligen ringt honom så fort hon kommit ut ur huset för när han kom hem strax innan sex var han inte på särskilt glatt humör.
”Adam”, ropade han så fort han kommit in i hallen. ”Kommer du ner från ditt råttbo till rum och pratar lite med din mamma och mig?” Han sa det som en fråga, men det var en indirekt order. Jag gick ner för trappan och ut i vardagsrummet där han redan slagit sig ner i sin favorit fåtölj med mamma stående vid hans sida.
”Vi har pratat om det här tidigare.” sa han med bitterhet. ”Jag tycker inte om att du behandlar din mamma på det här viset. En mor ska visas med respekt!” Jag höjde ett ögonbryn.
”Inte den minen mot oss.”
”Vad för min?” försvarade jag mig.
”Du vet vad jag menar.” sa Mitch. ”Be nu om ursäkt till din mamma.”
”Jag ber om ursäkt om jag gjorde dig ledsen, du vet att det är det sista jag skulle vilja”, sa jag, efter några sekunders eftertänksamhet, vänd mot min mamma. ”Men jag har rätt att säga vad jag tycker. Och vad jag sa var bara sanningen.”
”Spela inte smart med oss!” Mitch röt över hela rummet och reste sig i en hastig rörelse som nästan fick honom att ramla bakåt igen, men han återfann balansen.
”Jag spelar inte smart!” röt jag tillbaka till Mitch och sedan vände jag mig mot min mamma. ”Jag fattar inte att du låter honom göra så här mot mig, efter allt med Aron!” Jag såg smärtan från mina ord blinka till i hennes ögon innan de bad om förlåtelse. Men hon sa inget så jag vände mig om och rusade upp på mitt rum för att smälla igen dörren.
Jag behövde prata med någon, nu! Jag slog igång datorn och loggade ivrigt in på min AIM i hopp om att Aron skulle vara inne.
Dannythalad: ey! Kate&Irma, syskon, Noooo way! D e inte ens LITE lik! (kollade skolkatalogen… LOL
Revolution27: Ja, för i helvete! Fråga sj. Måste dra.
Revolution27: Hallå! Måste snacka med dig, Mitchel=skit!
…
Aron122: Vad har han gjort nu?
Revolution27: Vad har han inte gjort!
Aron122: Skit bara i honom!
Revolution27: Morsan är ledsen…
Aron122: Något du sagt?
Revolution27: Hm...
Aron122: Helvete Adam! Skit bara it! Inte värt det
Revolution27: Svårt när snubben provocerar en!
Aron122: Vet…
”Tänkte att du kanske var hungrig”, hörde jag en röst bakom mig.
”Helvete!” svor jag när morsan kom in med en bricka mat som hon ställde ner på sängen.
Revolution27: Morsan kommer, snackar senare…
Jag skyndade mig att logga ut och vända mig om.
”Du borde inte svära sådär…” mumlade mamma tyst.
”Jag vet”, sa jag och kliade mig i huvudet. ”Ledsen.” Hon log vänligt tillbaka mot mig innan hon lämnade rummet.
Kommentarer
Trackback
