thestupidthings

Jag var tvungen att erkänna det. Men Adam var ganska söt…
Jag hade inte tänkt på det tidigare, men han passade faktiskt i sina en aning stora, slitna jeans och den där mörkgrå munkjackan. Hans hår var brunt och i ett enda ruffs. Och det där sneda leendet!
Okej, det måste ha varit alkoholen som pratade. Jag brukade inte tänka särskilt mycket på killars utseende så det måste ha varit alkoholen. Ändå hade jag inte druckit speciellt mycket, alls.
Jag fick syn på väggklockan i köket, tio över tio. Jag ville egentligen inte gå, det var mysigt att stå här och prata med ett nytt ansikte. Någon som faktiskt hade något intressant att säga och inte bara väntade på att man skulle bli tillräckligt full för att inte bry sig om vad som hände sen.
Men sedan det där som Chris hade sagt… Hon skulle hacka på mig i evigheter om jag inte gjorde som hon sagt.
Att bli utmanad av Chris var inte kul om man inte vann och det var omöjligt att säga nej, för det var samma sak som att förlora. Varför var hon tvungen att få sådana korkade idéer?
”Du råkar inte ha en mobil?” frågade jag lite besvärad.
”Visst”, sa han och plockade fram en liten svart sak ur fickan på jeansen.
”Jag skulle behöva ringa en kompis…”
”Det är lugnt”, han sträckte telefonen mot mig, men jag tog inte emot den. Istället bestämde jag mig för att utföra Chris galna idé, bättre än att hon skulle få för sig något så galet som att utföra utmaningen själv. För det handlade inte om att jag var feg eller att hon var galen, bara… Inte honom av alla pojkar i världen! Varför kunde det inte vara en främling från gatan?
”Tycker du inte den här festen är lite… tråkig?” frågade jag.
”Inte så farligt, men det kommer nog bli det.” svarade han.
Jag nickade och sträckte ut handen över diskbänken och snappade åt mig en nästan full vodkaflaska utan att egentligen ta blicken från Adam.
”Kom!” sa jag och började gå från köket och vidare ut till hallen. Jag slog till mig själv i pannan med handflatan, lite diskret. Jag kände mig så… Jag kunde inte riktigt sätta ord på det, men… Korkad, kanske?
”Vart?” undrade Adam.
”Du får se, det blir nog roligare än det här i alla fall.”
Jag gick över gården och ut på gatan med Adam i hälarna.
”Säg, vart ska vi?” ville han veta.
”Är det viktigt?” undrade jag och skruvade korken från flaskan och tog en klunk. Det brände lite i halsen. Jag gav Adam flaskan och han gjorde samma sak.
Vi kom fram till en busshållsplats lite längre ner på gatan och jag tittade på tidtabellerna innan jag slog mig ner på bänken. Adam gav tillbaka flaskan till mig och jag skruvade på korken igen.

Bussen kom, vi klev på och gick längst bak.
”Ärligt nu”, sa Adam. ”Vart är vi på väg?” Jag skrattade till lite och tittade på honom. Han verkade inte bekymrad eller ångra sig. Han verkade bara nyfiken.
”Jag kan inte säga, men jag lovar att det blir kul!” svarade jag. ”Och jag skulle behöva den där telefonen nu.” Adam plockade fram sin mobil igen. Jag slog Chris nummer och väntade på svar. Signalerna gick men ingen svarade. Tillslut lade jag på.
”Inget svar?”
”Hon ringer nog upp”, sa jag och gav tillbaka telefonen. Men Adam hann knappt ta emot den förrän den började tjuta.
”Svara du”, sa han efter en snabb titt på displayen. Jag tryckte på en knapp och höll mobilen mot örat.
”Katie, är det du?” hörde jag Chris skrika. I bakgrunden hörde jag dunket från högtalare.
”Ja, jag sitter på bussen nu.”
”Nu? Okej, gå in genom bakdörren till fabriken då! Jag väntar här inne.”
”Är det lugnt eller?”
”Ja, ja! Får du problem säg bara mitt namn.” Jag log lite för mig själv och skulle just till att lägga på. Självklart hade Chris kontakter vid ingången också.
”Och du!” Hörde jag.
”Ja?”
”Har du…?” frågade hon utan att avsluta själva frågan.
”Ja…” sa jag och lade på luren.
”Ska vi träffa den här som du snackade med?” frågade Adam då jag gav honom telefonen tillbaka. Jag nickade och lutade mig tillbaka i sätet. Det här kunde bli en intressant natt…