Fjorton


Det var ofattbart lugnt hemma, inget bråk, inget tjat, inget skrik. Mitch satt lugnt och tyst vid teven i sin favoritfåtölj efter middagen. Alli satt på golvet nedanför och lekte med sina dockor och mamma satt i soffan och sydde på något.

Sy hade hon aldrig gillat innan hon träffade Mitch. Hon hade varit helt annorlunda på den tiden. Det kan ju ha berott på att hennes man varit en otrogen missbrukare som slog sin fru. Men hon var så annorlunda då. Jag mindes inte så mycket från den tiden eftersom jag var ganska liten, men Aron brukade berätta ibland om hur cool och självsäker hon varit en gång i tiden.
Hur hon hade stått upp för sig själv och tagit konsekvenserna för det, vilket oftast betydde ett slag eller två från hennes påverkade man, men hon hade aldrig varit rädd för min pappa trots att han var en idiot.


Mitch hade förändrat henne, format henne till den fru han kunde vara stolt över och skryta om för sina arbetskamrater.
Han var en perfektionist och jag förstörde hans perfektion. I hans ögon var jag inte en del av familjen, bara bieffekter från hans frus tidigare liv. Något som måste göras åt. Han visste hur han skulle göra det också. Han visste att jag skulle försöka ta mig härifrån, precis som Aron, så fort jag fick chansen.
Och självklart hade han rätt. Jag skulle ta mig härifrån så fort som möjligt.
Om jag hade orkat stanna och lyssna på Mitch skitsnack skulle jag ha gjort det bara för att det skulle göra honom tokig. Men jag ville inte, orkade inte. Hur som helst hade jag ett helt år kvar i skolan att gå igenom innan jag kunde packa väskan och dra för alltid.
Jag hade allt planerat, först skulle jag gå ut skolan här, sen om jag kunde komma in någonstans så att jag kunde plugga vidare skulle jag flytta till Aron och bo hos honom tills jag fyllde arton. Om jag inte kunde plugga vidare skulle jag ta ett jobb någonstans, vart som helst men inte här.

Jag tillbringade inte kvällen i vardagsrummet med resten av familjen, mest för att jag inte hörde hemma där med dem. De ville inte ha mig därinne. Ingen av dem. Mitch ville inte ha mig i soffan för att han tyckte illa om mig. De andra ville inte ha mig därinne för att de var less på att tjafs. Jag ville inte vara där för att, ja…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0